Phoenix polisonger tar över hela filmen

NÖJE

Jan-Olov Andersson om saker han funderat på i veckans filmflöde

James Bond-regissörer, polisonger, bisarr kritikerdebatt och en lite nyskapande skräckfilm.

Något av det man funderat på under veckan som gått.

Foto: Inherent vice.

Läser att nya James Bond-filmen ”Spectre” tycks bli svindyr. Typ tre miljarder kronor. Ett skäl påstås vara ”Skyfall”-regissören Sam Mendes rekordgage för att åter hålla i inspelningen.

Enligt imdb-trivia ska då producenterna innan dess ha funderat på att ge jobbet till Ang Lee, Tom Hooper, David Yates, Danny Boyle, Shane Black, Christopher Nolan och Nicholas Winding Refn. Varför frågade de inte Quentin ­Tarantino, som ju har sagt att han skulle älska att göra en agent 007-film?

Gillar ”Inherent vice”, men ibland är det nästan som att Joa­quin Phoenixs polisonger tar över hela filmen. I klass med Peter Gilmores (1931-2013) i tv-serien ”Onedin” på 1970-talet.

I den spretiga debatten om filmkritik står jag mer på Helena Lindblads sida i DN, än på Jon ­Asps på Aftonbladets kultursidor. Vi kritiker går inte SF:s biomonopols ärenden bara för att vi recenserar de filmer som har premiär den dag de har premiär. Vi skriver för läsarna. När vi vill.

Skriver därför nu, fyra veckor innan premiären 17 april, att storslagen och magnifik är orden man tänker på när man ser Rolf Lassgård i ­”Miraklet i Viskan”.

Det ska mycket till för att imponera på en biogubbe som växte upp med 1970-talets skräckfilmsklassiker. De nyinspelningar av dem som ständigt görs har i och för sig häftigare effekter, högre budgetar och bättre skådespelare än originalen. Men de kan ändå inte tävla mot minnet av de gamla filmerna.

Även nya originalidéer är ofta återanvändning av skräckklichéer. mycket skräp man har tvingats se, för att hitta de få guldkornen i genren.

Men David Robert Mitchells ”It follows” är onekligen något nytt när det gäller att mixa tonårsångest, -sex och skräck. Både uppfinningsrikt och otäckt. Premiär nästa fredag.

ARTIKELN HANDLAR OM