Freddie Wadling var en älskad outsider

NÖJE

Nöjesbladets Joni Nykänen på älskade artistens begravning

1 av 10

En multikonstnärs sista show – någonstans mellan mörkret och ljuset.

Göteborgs punkfarfar Freddie Wadling – som skulle ha fyllt 65 år idag – fördes till den sista vilan av vännerna.

Foto: Nöjesbladets Joni Nykänen och fotograf Anders Deros på Freddie Wadlings begravning.

Han verkar alltid ha känt sig som en outsider. Men väl på plats i Vasakyrkan i Göteborg var det uppenbart att kultartisten Freddie Wadling också var väldigt älskad. Är älskad. Både på ett personligt plan och som multikonstnär.

Att övergrepp sätter sig i huvudet har vi förstått. Och Freddie har flera gånger berättat om sina vedervärdiga upplevelser från skoltiden. Hur ont det gjorde. Hur hemskt det var. Tortyr. Som liten levde han i sju år i tystnad på grund av mobbning.

På något sätt lyckades han vända de hemska upplevelserna till kreativitet.

Framme vid altaret stod ett av hans konstverk, en målning som föreställer en robot som hämtad ur en dystopisk värld. En robot symboliserar något rationellt. Prästen Bengt Inghammar analyserar verket under begravningsceremonin och menar att Wadling kanske drogs till motivet för att robotar inte bedrar och ljuger. Likt människor. Wadling hittar något vackert och sympatiskt i det groteska. Det har han ofta återkommit till.

Det kan vara svårt att gå på en begravning för en människa som man inte stod nära.

Där var de flesta av Freddie Wadlings nära och kära samlade. Samlade i sorgen, i minnen och starka känslor. Men även allmänheten var välkommen till kyrkan där Anna von Hausswolff inledde ceremonin med orgelbaserade ”The body breakup”.

Hon tog givetvis över hela rummet.

Jag kände inte Freddie Wadling men han var en person som jag gärna slog en pling till i yrket. Bland annat eftersom det var så enormt trevligt att prata med honom om film. Då fick man ofta höra det där underbart nervösa skrattet. Detta skratt gjorde också comeback under ceremonin när en snutt ur en gammal intervju sändes (gästerna fick också höra Wadling sjunga ”Walk” och ”Ensam på havet” på cd).

När Christopher Lee avled förra året ringde jag upp Wadling (båda två har spelat Frankensteins monster) och skrev en kortare artikel om vad skådespelaren betydde för honom. ”Jag kommer att sakna honom. Men han kommer att finnas kvar på film”, sa Wadling.

Vi kommer ju också att ha kvar Wadlings inspelningar. Möjligen är det endast en liten tröst i sammanhanget. Han har skapat så mycket och lämnat så mycket material efter sig, som sologrejerna. Och allt detta som han har gjort med Fläskkvartetten, Cortex och Blue for two. Det verkar finnas en hel del outgivet material som kan ges ut postumt (vad händer exempelvis med operan som han har skrivit som är baserad på Akira Kurosawas ”Rashomon”?).

Dessutom kommer TV4:s ”Så mycket bättre” att inkludera Wadling i den kommande säsongen trots att han inte hann uppleva inspelningen.

Magnus Carlson, från Weeping willows, som medverkar i säsongen säger efter ceremonin:

– Freddie är med oss där.

Det känns spännande att Wadlings musik och person ska förmedlas till en väldigt stor publik. Vad kan det leda till? Möjligen kan den evige indiehjälten få ett erkännande hos en bredare publik. Man kan hoppas.

Ceremonin avslutades ödesmättat när Wadlings kista bars ut av vännerna (bland annat Sebastian Öberg från Fläskkvartetten och Henryk Lipp från Blue for two) till ljudet av en dånande bastrumma.

Multikonstnären var huvudperson i en sista show, som dessutom utspelade sig samma dag som han skulle ha fyllt 65 år. Mannen med en av de bästa sångrösterna i den svenska pophistorien har förts till den sista vilan.

ARTIKELN HANDLAR OM