Mejla

Markus Larsson

Oasis blev britpopens Svenne Rubins

Publicerad:
Uppdaterad:

NÖJE

”De har behållit sin ikonstatus genom att göra bättre intervjuer än musik”

1 av 5
Oasis under sin storhetstid.

Kommande dokumentären om Oasis är antagligen ett måste.

Vem vill inte se hur världens största band slår igenom, erövrar allt och förvandlas till britpopens Svenne Rubins på tre år?

Mellan 1994 och 1996 gjorde Oasis inte ett fel.

Och efter 1997 har de inte gjort ett rätt.

Nya dokumentären ”Supersonic” väljer också förtjänstfullt nog, enligt trailern som släpptes i veckan, att fokusera på de tre åren då gruppen gick från ingenting till två kolossala konserter på Knebworth i augusti 1996.

250 000 personer såg Oasis på plats, men var tjugonde britt ansökte otroligt nog om biljetter, enligt BBC.

Filmen är gjord av regissören Mat Whitecross samt producenterna bakom den Oscarsbelönade dokumentären ”Amy” om Amy Winehouse. Whitecross säger att han fått en unik tillgång till både arkivmaterial och bröderna Noel och Liam Gallagher.

Men Noel Gallagher påpekar i magasinet GQ att det finns tonvis med backstage-material som inte kom med eftersom det inte går att visa bandets ”monstruösa drogintag” före konserterna under storhetstiden.

I dag är det lätt att förstå varför gruppen blev en ”champagne supernova”. Oasis slog igenom precis efter att västvärlden gått igenom en djup lågkonjunktur i början av 90-talet. För Storbritanniens del var det den längsta lågkonjunkturen på 60 år. Året innan Oasis släppte debutalbumet ”Definitely maybe” 1994 var över tre miljoner britter arbetslösa. Tiden var som en spegelbild av i dag, med ökad främlingsfientlighet och kravaller.

Den nedtrampade arbetarklassen letade efter något att identifiera sig med, något som handlade om dem, något att tro på – och de hittade det i två bröder från Manchester.

Budskapet att vem som helst, oavsett vem de var och var de kom ifrån, kunde bli en ”rock'n'roll star” var oemotståndligt. Klass är också en förklaring till att Oasis blev större folkhjältar än de mer välbemedlade konkurrenterna i Blur.

Det skadade inte heller att Oasis ett tag skrev fantastisk musik. Ju fler som sjöng Noel Gallaghers låtar, desto starkare blev refrängerna. Jag minns fortfarande den berusande ”allt är möjligt”-känslan i kroppen, hur lungorna fylldes med luft och ryggen blev lite rakare, när jag hörde ”Live forever” första gången. Och "Don't look back in anger” kändes direkt som Storbritanniens inofficiella nationalsång.

Oasis var sämre på att spela världsfrånvända och rika kokaintomtar. Efter 1997 och fram till splittringen 2009 hade de mer gemensamt med ett Guns N' Roses utan Slash eller ett Svenne Rubins utan ”Långa bollar på Bengt” – de blev en svåruthärdlig parodi på sig själva.

Liam och Noel Gallagher har i snart 20 år behållit sin ikonstatus genom att göra bättre intervjuer än musik. Jämfört med 97 procent av andra artister i dagens pr-styrda verklighet, där intetsägande verkar vara det bästa verktyget för att inte skrämma bort pengar, är bröderna fortfarande som en gammeldags cigarett utan filter — giftiga och farliga.

Förutom dokumentären ”Supersonic” ges även ”Be here now”, bandets famösa Akilleshäl, ut på nytt i höst. Med tanke på att pratet om att 90-talet är tillbaka aldrig slutar finns det all anledning att vara orolig.

Att Noel och Liam snart röker fredspipa är nog en tidsfråga. I intervjuer lovar till och med Mat Whitecross att bandet kommer att göra comeback.

Men det Oasis gjorde och var går inte att återskapa.

Jag skulle nästan hellre se Mötley Crüe.

Publicerad:

LÄS VIDARE