Därför blev det aldrig spännande

NÖJE

HULTSFRED

Det är över nu.

Tälten rivs och scenerna monteras ner.

Och årets program kommer knappast att gå till historien.

Programmet var ovanligt klent.

Rockparty lyckades inte hitta den viktiga blandningen av nytt och etablerat, indiesnackisar och spektakulära toppnamn.

Det blev därför aldrig riktigt spännande vid sjön Hulingen.

Jag säger inte att årets festival var ett fiasko. Det är svårt att argumentera mot 27 000 sålda biljetter. Det betyder slutsålt.

Och förutom att torsdagen låg i koma saknades det inte stämning, atmosfär och utmärkta konserter.

Jag tänker framför allt på Timbuktu. Han uppträdde under en stekhet sol som bakade pepparkakor av publiken och levererade ett enastående funkfyrverkeri.

Det är även intressant att se Kent misslyckas så fatalt ...

Pete Doherty är en annan historia. Pete var cyniskt nog en lyckad bokning. Det sprakade om honom. Det snackades och skvallrades och till slut stod en jättelik samling gamar framför Pampasscenen för att se om liket levde.

Jag var en av dem.

Och det måste sägas innan moralpaniken blir för stark:

Det skandalösa med att Rockparty bokade Babyshambles var själva spelningen.

Ett sånt jävla haveri.

Sent på lördagseftermiddagen stod en slocknad stjärna på Pampas och sjöng om att hans mamma brukade lukta kanel.

Det var Henrik Berggren, här reducerad till en tragisk trubadur med en akustisk gitarr.

Just därför var den nio minuter långa versionen av "When we were winning" bland det sorgligaste jag sett.

Sent i natt såg några gummiförpackade finnar till att årets schlagerfest fortsatte med oförminskad styrka.

Halleluja.

Markus Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM