Perrelli riskerar rejäl kalldusch – jagas av veteraner och hårdrockare

avMarkus Larsson

Markus Larsson om Melodifestivalens sista delfinal

Charlotte Perrelli lånar klockticket från ”Mamma mia” med ABBA i sin låt.

Men det känns som att hon går mot sitt Waterloo.

Årets sista deltävling ramas in av två artister som satsar allt.

Charlotte Perrellis och Danny Saucedos nummer – bidrag ett och åtta – ska vara så påkostade och tekniskt komplicerade att de måste gå direkt till Globen på lördag.

Arenan i Nyköping, där Andra chansen avgörs, kan i nuläget inte ta emot dem. Den är helt enkelt för liten.

Om man dessutom lägger till att scenen måste riggas och prepareras blixtsnabbt under duellerna i Andra chansen är avancerade shower måttligt välkomna.

Nu spelar det ingen roll hur mycket lull lull och ”to-de-lu” och laserljus och fyrverkerier och konfetti och ”yabba dabba dance” som artisterna släpar runt på.

Ibland står rekvisitan bara i vägen. I slut ­ ändan handlar det alltid om artister och låtar och … kanske nåt som inte riktigt går att sätta fingret på.
 

Se på Björn Ranelid. Den solbrände orkanen från Skåne kunde titta på allt utom kameran, hålla i ett räcke, ropa ”oj” och ändå gå vidare.

Danny Saucedo ställer upp med tids­typisk arenahouse som sprakar som en fotbollsläktare under Champions League-finalen. Han borde vara lika överlägsen som Loreen för snart fyra veckor sen.

Perrelli däremot. Det tar minst två lyssningar innan en viktig detalj i ”The girl” kliver fram, sträcker fram en hand där naglarna är dyrare än vad en rockjournalist tjänar per år och säger: ”Hej, det är jag som är refrängen.”
 

Hon kan få en kalldusch på lördag.

Perrelli jagas, om man enbart utgår från låtarna, av två vitt skilda bidrag. Veteranerna Christer Sjögren och Lotta Engberg sjunger en klassisk dansbandsschlager med kastanjetter. Låten kunde ha tävlat för Tyskland eller Belgien i Eurovision song contest 1983. Avslutningen är så mycket gammalschlager ”ta-tam-ta-dam” att pressrummet bryter ihop.

Men ”Don’t let me down” är samtidigt välgjord och varm schlagernostalgi som är ensamt i sitt slag i år. Om mormor och morfar ska rösta en gång 2012 ligger Christer och Lotta bra till.

Och The Dynazty blåser på med hårdrock som vrider upp hårfönen till elva.

Det finns fyra bidrag till. Lisa Miskovskys sublima elektroniska pop bör nog nämnas, men resten? Tills vidare avfärdar jag dem med ett uttryck som jag längtat efter att få använda ända sen Christer Björkman dammade av det i Göteborg:

”I don’t give a rat’s ass!”

(Jag bryr mig inte ett råttarsle.)

ARTIKELN HANDLAR OM