Så bra är filmen ”Ted – för kärlekens skull”

NÖJE

Björn Borg. ABBA. Povel Ramel.
Alla giganterna dyker upp, fast bara som bifigurer runt Ted Gärdestad.
Adam Pålsson glider bekvämt in i huvudrollen i filmvärldens motsvarighet till ett greatest hits-album.

1 av 4 | Foto: Robin Lorentz-Allard
Adam Pålsson spelar Ted Gärdestad.

Talang verkade sippra ur Ted Gärdestad (1956–1997) på ett bedrägligt enkelt sätt. Som 14-åring var han sverigetvåa i tennis efter jämnårige Björn Borg. Att det är det minst spännande i hans liv säger en del.

Musiken fick ett fastare grepp om honom. Det var han som stod för de smittande melodierna, den åtta år äldre brodern Kenneth för de drömska texterna om kärlek. Tillsammans smälte de tonårshjärtan över hela landet.

Filmbiografier om berömda artister kommer med jämna mellanrum. Några av dem tar avstamp i en särskilt intressant del av personens liv för att spegla en större helhet. Andra filmer berättar artistens liv från vagga till grav, med sedvanliga stänk av svärta. Hannes Holm väljer det senare tillvägagångssättet och filmen följer bitvis i samma spår som ”Monica Z” (2013). 

Den filmen skrevs av Peter Birro, som även ligger bakom det ursprungliga manuset till ”Ted”. Han hoppade av projektet efter en konflikt med Holm som skrev om delar av manuset. I slutändan har ”Ted” blivit en okomplicerad men snygg introduktion till artisten, utan att någon enskild ingrediens står ut särskilt mycket. 

Tillbaka till 70-talet

Som väntat ligger det mycket ansträngning bakom att få publiken att känna sig som att de sitter i en tidsmaskin – frisyrer, kläder och O’boy-paket doftar 70-tal. Adam Pålsson glider bekvämt in i rollen som Ted. Han är inte bara lik honom utan förmedlar även en naiv, pojkaktig charm. Skörheten går som en röd tråd i hans insats, in i 90-talet då Teds schizofreni blir värre.

Peter Viitanen är också bra som brodern. Den verklige Kenneth var inblandad i filmen och syskonkärleken skildras som oerhört stark, men med ett ohälsosamt drag. Kenneth accepterar att mest tjäna Teds ego. Han utsätts även för förnedringen att nästan bli sparkad av Stikkan Andersson (en suverän Jonas Karlsson) som vill anlita ”riktiga” textförfattare åt Ted. 

Det finns många sådana roliga detaljer i filmen. En tonårig Björn Borg på sin moppe. Vi möter ABBA innan de slog igenom i Melodifestivalen. Ett besök hemma hos Povel Ramel.

Spelar sin mamma – och pappa

Generationer knyts samman av att se den verkliga Lotta Ramel, Teds ex-hustru, i rollen som sin mamma. I en annan scen spelar Niklas Strömstedt sin pappa, legendariske chefredaktören Bo Strömstedt

”Ted – för kärlekens skull” är filmens motsvarighet till ett stiligt greatest hits-album. Musiken och bilderna sveper in oss i nostalgi. Det är välberättat och medryckande, liksom regissörens ”En man som heter Ove” (2015). Den här filmen känns lika given att sväva som en satellit högt upp i det blå på biotoppen.

ARTIKELN HANDLAR OM

Film