Starten var strålande – men inget mästerverk

avMarkus Larsson

NÖJE

Markus Larsson om en frånvarande artist

1 av 2
Jakob Hellman 1989 – i samband med att ”... och stora havet” gavs ut. En skiva som inte skulle haft samma status i dag om Hellman fortsatt att släppa skivor, skriver Markus Larsson.

För 20 år sen hade han ett sätt att sjunga ”mhmm” som vi inte trodde fanns.

Men frågan är vad som har varit viktigast för Jakob Hellmans status i dag?

Låtarna eller frånvaron?

Missförstå mig inte nu.

”... och stora havet” är en trevlig popskiva. Bitvis alldeles lysande, till och med.

Jag kan fortfarande förstå dess genomslag. Framför allt för en ung generation som inte tyckte att Lundell, Plura, Scocco, ANC-galor, Dahlgren, Roxette och Thåström talade till dem.

Hellman vågade vara allt det som 80-talet försökte dölja bakom hårdsprejade luggar – rädd, osäker, tafflig och blyg. I videon till ”Vara vänner” ser han ut som en Hollywoodparodi på skolans mest hopplösa tönt.

Tjugoårs-jubileet av ”...och stora havet” är också en påminnelse om hur viktigt språket är för den svenska popmusikens utveckling. Jakob Hellman sjöng om kärlek och ensamhet på ett sätt som vi aldrig tidigare hört.

Han lyckades förvandla och förnya vårt trubbiga språk till angelägen och träffsäker poplyrik som kändes lika rikt som engelskan. Bara en handfull namn har lyckats med samma bedrift de senaste 20 åren: Bob hund, Kent, The Latin Kings, Håkan Hellström, Olle Ljungström, Annika Norlin...

Men ”... och stora havet” skulle inte ha haft samma ställning i dag om Jakob Hellman valt att fortsätta att släppa en ny skiva vartannat år. Albumet har fått stå kvar helt oemotsagt. Låtarna kan inte jämföras med nåt annat än sig själva.

De förstärks snarare av den speciella mystik som alltid omgärdar en debut som inte får nån uppföljare. Speciellt om debuten ifråga är inspelad av en artist som höll sig undan i en tid då internet växte fram och suddade bort gränsen mellan det privata och offentliga.

Allt det döljer att ”...och stora havet” egentligen inte är ett mästerverk. Det är en strålande start på en karriär som aldrig blev av.

Men ingen kan ta ifrån Hellman att han spelade in det viktigaste svenska popalbumet 1989. Eller en låt som ”Hon har ett sätt”. Eller att hans debut rekordtidigt utsågs till tidernas bästa svenska skiva av den, på sin tid, inflytelserika tidningen Nöjesguiden.

Även om det sista kanske mest förstärkte Hellmans omtalade scenskräck och prestationsångest.

Med facit i hand känns utmärkelsen som ett nackskott.

ARTIKELN HANDLAR OM