Mejla

Sylvia Balac

Ensam inget att frukta, om jag får säga det själv

”Själv hemma”?
”Själv hemma”?

NÖJE

Hej, jag heter Sylvia. Jag bor ensam och firar jul ensam.

Låter det sorgligt? Och hade det låtit mindre sorgligt om jag skrivit ”jag bor själv och firar jul själv”?

Det hävdade i alla fall min kompis när jag härförleden ondgjorde mig över det språkliga förfallet. Ensam låter så ledsamt, sa hon, därför säger folk ”själv” i stället. Och visst, själv har positiva konnotationer, man kan tänka på orden självförtroende och självkänsla, att man sitter och firar jul själv som en queen of fucking everything. Men firar man jul ensam är man queen of fucking nothing.

Men det blir ju inte språkligt rätt bara för att det ”känns” bättre, hävdade jag. Ensam: utan något sällskap. Själv: utan någon annans hjälp. Det är inte svårare än så.

Det finns ingen anledning att skryta om att man går själv på bio om man vanligtvis inte behöver assistans för att göra det, utan menar att man går ensam. Likadant med julfirandet: om ingen vanligtvis klär på en jultröjan och matar en med vörtbröd är det inte själv man firar, utan ensam.

Missförstånd vid felanvändning av själv är kanske inte jättevanligt, men de kan uppstå. En ettåring som äter själv i ordets rätta bemärkelse – bravo! En ettåring som äter själv i betydelsen ensam – förmodligen läge att kontakta myndigheterna.

Så jag vägrar att sälla mig till de själv-iska. Det är dags att avdramatisera ordet ensam och låta det återta sin rättmätiga plats i språket.

För att vara ensam är ju egentligen inget sorgligt alls, det är att KÄNNA sig ensam som är det plågsamma.

Och hur känner man sig mindre ensam? Genom att känna sig själv.

ANNONS EXTERN LÄNK

Upptäck höstens nyheter från Carin Wester – handla hos Åhléns här

Åhléns

Av: 

Sylvia Balac

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Språk