Ett komiskt geni som med små medel fick generationer av svenskar att skratta

NÖJE

Han visade upp en annan, allvarligare, sida i SVT:s Stieg Trenter-filmatiseringar.
Men framför allt var Stig Grybe ett komiskt geni, som med små miner fick åtskilliga generationer av svenskar att skratta.

I en intervju för ett par år sedan i Arbetarbladet i Gävle sa Stig Grybe att den allra bästa tiden i hans karriär, var de åtta, nio åren med Povel Ramels Knäpp upp-revy, där han ofta stod på scenen ihop med folk som Martin Ljung, Sune Mangs och Brita Borg.
Jag låter väl väldigt lillgammal om jag säger att jag minns hans monologer som Ante Nordlund från Mobacken. Först i radio i slutet av 1950-talet, sedan i tv.
Egentligen minns jag nog bara att den där gubben som mina föräldrar skrattade åt så mycket, hade ett lite konstigt namn, Ante.
Och att han pratade väldigt mycket.
Men Ante hade ju huvudet fullt av mer eller mindre kloka funderingar. Många skrattade igenkännande. Det blev hans stora genombrott som komisk skådespelare för den riktigt stora publiken.
Drömmarna om att roa folk föddes redan i 7-årsåldern. En film med det danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen fick honom att skratta så att han nästan trillade ur biograffåtöljen.
På vägen hem förklarade hans mormor att de två gubbarna i filmen inte alls var så roliga på riktigt, utan att det var deras yrke.
Ett sådant jobb ville Stig Grybe också ha.
Och så blev det, trots att pappan tyckte han skulle ta över hans urmakeri i stället för att ägna sig åt ”taskspeleri”.
Så Stig Grybe tog massor av olika ströjobb för att finansiera studielånen till Calle Flygares teaterskola i Stockholm.
Han jobbade sedan på Tantolundens friluftsteater i Stockholm, Svenska Teatern i Vasa och Uppsala Stadsteater. Med farsen ”Gröna hissen” i Göteborg 1951, där han gjorde stor succé, förstod både han och de som anställde honom att han var född till att framför allt roa folk.
Efter radio- och tv-framgångarna med Ante, blev det Knäpp upp-revyerna. Där föddes en av många klassiska monologer, ”Fågelskådaren”.
En annan är ”Kan inte blåsa ut ljuset”.
Där gestaltar han alla i en familj där allihop är sneda i munnen, vilket gör att de inte kan blåsa ut ett ljus. Ett mästerstycke i hur man med enbart gymnastiska övningar med mungiporna, skapar stor komik.
Den och många andra monologer hittar man på YouTube.
Själva humorn kan ibland ha åldrats, men inte Stig Grybes minspel eller komiska tajming.
Mycket av det allra bästa som Stig Grybe gjorde, finns ju tyvärr bara bevarat i folks minnen.
Generation efter generation av publik på privatteatrarna har skrattat åt honom i klassiska farser och komedier som ”Spanska flugan”, ”Skaffa mig en tenor”, ”My fair lady”, ”I hetaste laget” och ”Me and my girl”.
Han stod sällan för de yviga gesterna, utan det var med min, en höjning av ett ögonbryn och elegant levererade repliker han drog ned de stora skratten.
Hösten 2007 gjorde han sin sista scenroll, som teaterkatten Gus i ”Cats” på Nöjesteatern i Malmö.
I tv minns nog många att han spelade titelrollens (Sven-Åke Gustavsson) pappa i komediserien ”Snoken”.
Stig Grybe hade aldrig några problem med att de som roar folk i stället för att till exempel stå på Dramaten, inte ansågs lika ”fina”. Men en lite mer seriös roll gjorde han för tv och då visade han upp sin mångsidighet även som allvarlig skådespelare. Det var i filmatiseringarna av några Stieg Trenter-deckare på 1980-talet, där Örjan Ramberg var fotografen Harry Friberg som löste brott tillsammans med kriminalintendenten Vesper Johnson, suveränt gestaltad av just Stig Grybe. Ett på sin tid mycket hyllat radarpar i svensk tv.
Många yngre komiker har också anlitat honom för att vässa sina egna produktioner.
Han var en jultomte av sällan skådat slag i Anders och Måns julkalender ”Skägget i brevlådan” (2008).
När Robert Gustafsson och andra jämnåriga komiker gjorde en lång rad fyllesketcher i komediserien ”Grogg” (2000), gav Stig Grybe med sin rutin och sitt unika minspel en slags extra värdighet åt även de förutsägbara skämten. Han har också gett röst åt ett stort antal tecknade figurer, allt från gamen i ”Djungelboken” till Oppfinnar-Jocke i Kalla Anka.

Nu är Stig Grybe borta.
Men man behöver inte ens se en bild på honom, det räcker att tänka på honom, så fylls man av en stor värme och tankar på hur många gånger man har haft roligt i hans sällskap.