Skrev om Foodorabud – skildrar nu slavdrivare

Elin Swedenmark/TT

Publicerad 2023-09-26

Anders Teglund skrev en bok om de utsatta cykelbuden. Nu vänder han blicken mot en osynlig men nödvändig person i gig-ekonomin: slavdrivaren. Det blir också en exposé över ekonomiska system där människor utnyttjas.

Det var under coronapandemin som den frilansande kulturskribenten och författaren Anders Teglund såg sig nödgad att bli cykelbud, när hans egen bransch krisade. Han skrev boken ”Cykelbudet” om de anonyma myriader av matbud som passar upp på medelklassen. Men det finns en än mer osynlig yrkesgrupp på företaget – ”dispatchern” – personen som likt spindeln i nätet styr alla buden digitalt.

En av dem kontaktade Anders Teglund för att berätta sin historia.

– Jag tänkte att företaget förtjänade det, dels med tanke på hur de behandlade oss dels med tanke på hur vi skulle behandla buden, och piska på dem, säger den före detta dispatchern Dennis Elyasi.

Han och Anders Teglund tyckte först att det var konstigt att mötas, från så olika positioner. Det gick rykten om att de som kontrollerade cykelbuden var botar, eftersom svaren var så automatiserade. Och dispatchern var hatad bland buden.

– Dennis sade att det var mörkt att sitta på den sidan, och det förstår jag, att behöva möta budens frustration – för vart ska de rikta den? Det blir ju mot restaurangerna eller mot dispatchern, säger Anders Teglund.

”Ingen lyssnar”

Dennis Elyasi satt hemma framför sin skärm och koordinerade cykelbuden – som exempelvis kunde be om en rast, ifrågasätta om de var tvungna att cykla 15 kilometer för en enda beställning eller höra av sig när de blev instängda i en port och kunden vägrade hjälpa. Gång på gång skickade Dennis Elyasi iväg de förskrivna svaren.

– Och de svaren hjälper ju inte överhuvudtaget. Det hjälper dem att fatta att man måste cykla på och att det inte är någon som lyssnar, säger han och berättar att buden därför fortsatte försöka få svar på samma frågor.

Med tiden började Dennis Elyasi må allt sämre av sitt jobb. Han upplevde också att han fick indirekta uppmaningar att vara strikt, samtidigt som ledningen tvådde sina händer när cykelbuden skrev negativt om honom i olika forum.

– Alltså, när budet ber om en sak och jag tar ett mänskligt, vettigt beslut om vad som blir bäst – för budet, för kunden, för restaurangen... Då blev man mest bemött med ”sköt ditt jobb” och ”du ska inte ta egna beslut.”

Organiseras som slaveri

Buden beskriver sin vardag som slavliknande. Anders Teglund började fundera över liknelsen och fann att slaveriets strukturer var en förutsättning för gigekonomin.

– Under slaveriets senare del, på plantagerna i USA, var det ett slags experimentverkstad där man tog reda på ”hur kan vi plocka bort våldet, men ändå få folk att slita hårt?” Och då fick slavdrivarna en nyckelroll.

Man förde in mer element av kontroll och annan disciplinering än kroppsstraff. Dennis Elyasi flikar in att gigekonomin fungerar just så: tackar du nej till de dåliga körningarna där man knappt ens tjänar pengar får man en bock i systemet. Säger man nej till arbetspass kan man få en ”strike”, och därmed sämre villkor.

– När slaveriet förbjöds insåg de före detta slavdrivarna att rädslan för hunger driver människor tillbaka till vilka arbetsvillkor som helst ändå, säger Anders Teglund, och pekar på att det är likadant i dag: många av cykelbuden är migranter, andra har flytt våld och förtryck, och lever under ett indirekt hot om att bli utvisade.

Anders Teglund argumenterar för hur slaveriet och sedan taylorismen (teorier om en mer effektiv arbetsorganisering) försvårar ett kollektivt tänkande. Människor ställs mot människor. Samtidigt försöker alla bara lösa sin livssituation, även Dennis Elyasi.

– För honom var det viktigt att få ett fast jobb så att han kunde få en bostad. Och det var samma för många slavdrivare på 1800-talet, att om man klev upp ett snäpp kunde man få bättre bostad, man kunde skaffa barn, man fick lite mer, säger Anders Teglund.

Allt fler spökarbetare

Dennis Elyasi hävdar att han inte har dåligt samvete gentemot buden. Ändå mådde han dåligt när han drev igenom en behandling han egentligen tyckte var förkastlig. Till slut sade han upp sig. Att bli kallad slavdrivare tycker han är sanningens pris.

– Förhoppningsvis kan det här få folk att kanske tänka annorlunda. Men generellt så går vi mot tider där onlinebeställning blir mer och mer populärt, säger han.

Anders Teglund vill inte bedöma huruvida det är fel eller inte att beställa från företag som Foodora. Han visar också hur en allt större del av ekonomin vilar på spökarbetare över hela världen, som utför krävande uppgifter utanför folks blickar.

– Äter du choklad? Har du en mobil? Det finns så mycket exploaterande arbete. Och jag tycker inte det är så lätt att sätta en exakt gräns. Men ett problem är ju när de som arbetar där börjar betraktas som andra typer av människor som inte vi bryr oss om.

ANNONS