”Den största svenska filmstjärnan”

1 av 3
NÖJE

Gösta Ekman var en av de största svenska komikerna.

Papphammar, Sickan, allt han gjorde med Hasse och Tage.

Och mer än så. Gösta Ekman var trovärdig både som kriminell klåpare i Jönssonligan och poliskommissarie Beck. Under många år den största svenska filmstjärnan.

Åh, vad vi har skrattat åt Gösta Ekman.

Det är över 50 år sedan han slog igenom i en revy med Hasse Alfredson och Tage Danielsson.

Sedan dess har han varit en av Sveriges roligaste. Han tillförde nytt blod. Bokstavligen. Blod och blåmärken. Gösta Ekman gav oss slapstick på scen, han snavade och snubblade och slog sig halvt fördärvad. Redan i genombrottet 1964 som den fumlige Mahatma Ekman. Han slet sönder senor, vi skrattade.

Men han gjorde mycket mer än så.

Under 1970- och 1980-talen var han Sveriges största filmstjärna när det gällde att locka publik till biograferna.

Första gången jag såg Gösta Ekman på scen var i "Glaset och örat" på Berns hösten 1973. En av Hasse och Tages bästa revyer, med ett tätt smultronstrå av starka nummer. Lena Nyman ringde till Hasse Tellemar och Monica Zetterlund sjöng ”As time goes by” med ny vemodig text. Gösta Ekman dansade tango och fick frågan "Vad har du i fickan, Jan?" av sin partner Lena Nyman. Han spelade också en mycket berusad bröllopsgäst som hade svårt med både tal och balans.

I slutet av första akten rev han dekoren och slog ner de flesta på scen.

Fysisk komik. Han briljerade med det även i revyn ”Svea hund" där han och Hasse Alfredson gjorde ett absurt nummer som två politiker som pratade om grodor och politiska hemligheter och åt varsin äcklig groda. Utan sans och vett, men jag minns att jag skrattade så jag höll på att ramla ur stolen på Göta Lejon.

I samma teater spelade de 1982 ”Fröken Fleggmans mustasch”; Gösta Ekman, Lena Nyman, Hasse Alfredson och Tage Danielsson. Där var Gösta Ekman bland annat en vresig bankir som älskade sura bär, en mycket negativ och elak herre.

Ännu en stor scenupplevelse, och några år senare gjorde Gösta Ekman en klassisk ”Hotelliggaren” på Folkan. Där spelade han den snälle och godtrogne som dras in i en otrohetshärva av sin chef ministern.

Det var de enda två scenföreställningar han gjorde under 1980-talet. Oförglömliga för oss som såg dem.

Många komiker har en sorts figur, som de spelar olika versioner av. Inte Gösta Ekman. Han behärskade alla. Han kunde vara den snälle tönten eller den elake fängelsechefen. I "Äppelkriget" spelade han självgod hipp reklamman. Han var romantisk hjälte i ”Mannen som slutade röka” mot Grynet Molvig och mot Lena Olin i ”Gräsänklingar”.

Bara de upplevelserna hade räckt för att Gösta Ekman skulle bli en av våra stora komiker. Hans samarbete med Hasse Alfredson och Tage Danielsson, på scen och i filmer, är svensk underhållningshistoria.

Men det kom mera. Mycket, mycket mera.

För han var så bra även i andra sorters roller. Den ack så trötte mannen i "En vandring i solen", efter Stig Claessons vackert vemodiga roman.

Han gjorde starkt intryck som Gustav III, och på 1970-talet spelade han också Strindbergs alter ego i "En dåres försvarstal" i regi av Kjell Grede.

Det var inte svårt att tro på Gösta Ekman som den sammanbitne polisen Beck med äktenskapsproblem och magsår. Han var även andra sorters poliser i ”Kronvittnet” och ”Slagskämpen”. Samtidigt som vi hade Sickan i färskt minne.

Sickan i Jönssonligan, han som egentligen vill kallas Charles-Ingvar, är en annan tidlös filmfigur. De svenska komedierna byggde på en dansk succé från 1960-talet, men Gösta Ekman och de andra gjorde det till en ny folkhemsk företeelse.

Det finns en scen där Sickan tror att ena skon är en katt som är klassisk Gösta Ekman.

Många barn har växt upp med hans berättarröst i "Magister Flykt" och "Farbrorn som inte ville va´ stor".

En annan farbror som inte blev särskilt vuxen var Gunnar Papphammar. Denne syntes först med sin hustru Karin (Lena Söderblom) i sketcher i Sveriges Magasin 1978.

Men det var när han dök upp oannonserad i tv 1980 som Papphammar verkligen gjorde intryck. Plötsligt kom en kortkortfilm med Gösta Ekman. En paus som inte var med i tablån. Man hade sett Måndagsbörsen - och så dök något helt annat upp.

Min favorit är den när man ser Pappahammar gå genom ett sädesfält klädd i sin karakteristiska hatt och rock. Han tittar förundrat omkring sig. När han korsar en väg med djupa hjulspår ser man att han är naken på underkroppen. Han försvinner in på nästa åker och filmen är slut. Över på mindre än en minut. Underbart är kort.

Papphammar-filmerna är härlig anarki. De är också ett koncentrat av Gösta Ekman. Kaos och slapstick när han ska svara i telefon eller åka rullskridskor.

Papphammar kom före mr Bean. De två har mycket gemensamt.

Gösta Ekman är nästan ensam i Papphammar-kortisarna. Regissören och kompisen Mats Arehn gör flera biroller, och som servitris syns dåvarande hustrun Pia Ekman.

Gösta Ekman var gift tre gånger. Med Fatima Ekman uppträdde han i ”Lådan”, en krogshow med de två samt Hasse och Tage. Med Marie-Louise Ekman inledde han en ny fas i sin rika karriär. Han spelade bland annat hennes alkoholiserade far i ”Nu är pappa trött igen”, och de gjorde experimenterande filmer och tv-program.

De två hade känt varandra och rört sig i samma kretsar sedan 1960-talet. Hon en kontroversiell konstnär och filmare som provocerade, han väckte också reaktioner genom sina politiska åsikter.

I "Gula hund” spelade Gösta Ekman en man som tvångsmässigt säger ordet pitt. När revyn sändes i tv blev det klagomål och riksdagsdebatt från upprörda centerpartister.

Gösta Ekman var en engagerad intellektuell. En flitig läsare, som tog in mycket från andra. Uppenbarligen en begåvad musiker och konstnär också, han gjorde en del musik och illustrerade bland annat åt pappa Hasse. Men en man med stark självkritik och ständiga tvivel.

Han berättade flera gånger om ett självmordsförsök 1960 när han försökte ta en överdos sömntabletter, och hittades av sin farmor.

Gösta Ekman stod nära sin farmor Greta, och hon var en sorts förebild för den stränga moder som Margaretha Krook spelade i hans film ”Morrrhår och ärtor”.

I dag är svårt att förstå att Gösta Ekman länge tyckte han levde i skuggan av sin far och farfar.

"Jag var berömd redan som spermie" var hans egen bevingade formulering.

Gösta Ekman den äldre dog året innan han föddes, en skådespelarlegend. Pappa Hasse Ekman var framgångsrik både framför och bakom kameran. En idol vars giftermål med Agneta, baronessan Wrangel, uppmärksammades mycket i tidningarna. Gösta var den äldste av fyra bröder, men föräldrarna skildes när han var fem år, och pojkarna flyttade med mamman till Skåne.

Gösta Ekmans väg in i branschen gick som regiassistent, både åt sin pappa Hasse Ekman och åt Ingmar Bergman. Gösta Ekman arbetade med Bergman på mästerverket ”Smultronstället” och följde sedan med demonregissören och blev dennes asssistent på teatern i Malmö.

Ingmar Bergman och Hasse Ekman var en sorts rivaler i 1950-talets film-Sverige. Att Ingmar Bergman tog Gösta Ekman till sig kan ha varit ett sätt att markera makt mot konkurrenten.

Gösta Ekman blev van att alltid jämföras med farfar och pappa, att de alltid nämndes i recensioner och tidningsartiklar om honom. Han var Lill-Gösta.

I dag är det han som är originalet. Även de som letade noga hade svårt att hitta spår av hans farfar eller pappa i Gösta Ekmans konst.

Däremot har han själv fått gott om efterföljare.

Stilbildande fysisk komik som många härmade. Man kan fortfarande se och höra ekon av Gösta Ekman hos svenska skådespelare där det spelas komedi på teatrar. Yngre generationer visade också sin respekt. Han arbetade med Måns Herngren och Hannes Holm i två filmer, samma sak med Peter Dalle.

I ”Ogifta par” finns en scen där Johan Ulvesons berusade skådespelare går fram till Gösta Ekman och stör honom, en misslyckad kollega som förolämpar den store förebilden.

En stjärna som lyst i flera generationer. I "Äppelkriget" spelar Gösta Ekman mot en 6-årig Tomas Alfredson, som är den lille greve som måste lämna sitt slott. Nära 30 år senare regisserade samme Tomas Alfredson honom i den starka tv-serien ”Soldater i månsken”.

Gösta Ekman tog tillbaka sitt namn. Inte genom teatraliskt storslagna gester. Han var en ganska kortväxt och nätt man, men han kunde göra storverk med en ansiktsmuskel.

Gösta Ekman snubblade in i våra hjärtan, och stannade kvar. Lill-Gösta växte och växte och blev en av våra största.