En show av män för män som beundrar andra män

Foto: AP/TT
Klubb för inbördes beundran Jon Stewart och Dave Chappelle besökte Stockholm i söndags.

Mansfesten i Globen hade en stark lukt av inpinkat revir.

I söndags såg jag komikerna Jon Stewart och Dave Chappelle uppträda i Globen i Stockholm. Det var en veritabel korvfest. Inte bara bestod publiken till 80 procent av – företrädelsevis unga – män, utan också skämten, och svaren i den avslutande frågestunden, handlade om män. Kanye West, Donald Trump, Chuck Berry, Wu-Tang Clan, Chris Rock, Kevin Hart, George Carlin, Trevor Noah, John Oliver, Stephen Colbert. Den enda kvinna som nämndes vid namn var skådespelaren och komikern Mo’Nique, som dissades av Dave Chappelle- för att hon haft mage att tacka nej till 500 000 dollar för en Netflix-special med hänvisningen att Chappelle fick 20 miljoner dollar för samma uppdrag.

Showen var inte utan förtjänster, både Stewart och Chappelle är slipade komiker med vassa skämt om exempelvis rasism och vapenlagar, men känslan av att lite på nåder ha släppts in i ett rum där underhållningen görs av män för män som beundrar män var svår att skaka av sig.

Jag kände att den här showen inte var riktad till mig, på ett sätt jag inte känt på andra föreställningar med kända manliga komiker, som Ricky Gervais, Eddie Izzard,
Aziz Ansari, Russell Brand och runkpellen Louis CK.

Jag glömde nämna att en tredje manlig komiker, den mindre kände Mo Amer, värmde upp för Stewart och Chappelle, men då drack jag rödvin i en av Globens små barer.

Möjligtvis kan min känsla av exkludering förklaras av två saker:

1. Metoo-rörelsen har fått mina feministiska celler att föröka sig och gjort mig extra uppmärksam på mäns privilegier och osynliggörande av kvinnor.

2. Mo Amer, Jon Stewart och Dave Chappelle turnerar tillsammans och utgör ett mikrokosmos av grabbig omklädningsrumskultur. De vill imponera på varandra, och inte minst på sina unga, manliga fans som slukar varje ord de yttrar och knappast klappar mindre om det inkluderar en dos misogyni.

Ståuppkomiken har länge varit en extremt mansdominerad bransch. Sarah Silverman hade kanske kunnat göra det, men på rak arm kommer jag bara på Amy Schumer som exempel på en kvinnlig komiker som matchat männen och uppträtt på de stora arenorna i Sverige. Under showen på Hovet 2016 ombads hon ”visa pattarna” av en man i publiken.

Men de kvinnliga komikerna är fler nu, ges fler chanser till tv-serier och Netflix-specialer (även om Chelsea Peretti, Ali Wong och Tig Notaro med flera erbjuds fickpengar jämfört med Dave Chappelle) och kanske fyller de snart Globen.

Men att en kvinnlig och en manlig komiker skulle göra en show tillsammans, det känns mer osannolikt. Särskilt efter att ha känt lukten av hur Stewart och Chappelle pinkat in sitt revir.

avSylvia Balac

ARTIKELN HANDLAR OM