Mode

2009 blir året då jag växer upp!

NÖJE

Annika Marklund om skolgympan och dyra träningskort

Mitt nyårslöfte är samma som varje år:

Jag ska inte köpa gymkort. Kanske lyckas jag hålla det. Någon gång ska ju vara den första.

Problemet är att det känns så rätt. Nytt år, ny start. En chans att bli en ny människa. Inte någon annan, bara en bättre version av mig själv.

En som har lite bättre kondis, lite tajtare lår.

Säkert vitare tänder också. Av bara farten.

Det blir ett nytt gym varje år. Senast föll lotten på World Class vid Fridhemsplan. Det var helt perfekt. En trevlig tjej i receptionen, små teveskärmar inmonterade i löpbanden och två minuters promenad hemifrån. Sex hundra spänn i månaden, visst, men det var ju en Investering I Min Hälsa.

Eller hade varit.

Om jag gått dit.

Men jag kunde inte.

Och allt är skolgympans fel.

Idrott var det enda ämne där jag inte kunde plugga mig till ett bra betyg. Där jag inte fick någonting gratis.

Noll begåvning, noll talang, vare sig det gällde bollar eller hinderbanor. Jag var tjejen som klämde handen i plintarna, som aldrig tog lyra, som vrickade foten i ribbstolarna och alltid fick brännmärken på armbågarna av tjockmadrassen. Hon som märkligt nog hade mensvärk minst varannan vecka och fick sitta på en bänk och titta på medan de andra lirade Spökboll.

Såhär i efterhand inser jag att skol-idrotten förmodligen är till för att lära barn vikten av rörelse och motion. Men under nio år i grundskolan slog det mig aldrig att det kunde ligga någon form av god tanke bakom. Jag var övertygad om att gympan var tänkt som schemalagd tortyr – några timmar i veckan då det var fritt fram att håna klassens nördar för deras brist på bollsinne, slå varandra på benen med innebandy-klubbor och jämföra sina kroppar med de andra tjejernas i duschen.

Det där var länge sedan. Jag borde vuxit upp, jag vet. Men för mig är träning fortfarande lika med pubertal, obligatorisk tonårsångest. Varje gång jag kliver in genom dörrarna till ett gym är jag övertygad om att jag kommer att bli vald sist.

Så jag stannar hemma istället.

Ändå fortsätter jag att köpa svindyra kort, år efter år. Och jag vet varför.

Jag köper mig fri.

Friheten att skolka utan att skylla på mensvärk.

Jag betalar sex hundra kronor i månaden för att kunna sitta hemma och käka lantchips. Ett billigt pris för frihet, måhända. Men ett väldigt dyrt pris att betala för att slippa gå vidare, slippa bli vuxen.

Nu är det slut med det. 2009 blir året då jag växer upp. Jag lovar.Vem vet – nästa nyårslöfte kanske blir att köpa ett gymkort.

Och faktiskt gå dit.

ANNONS EXTERN LÄNK

SOMMAR-REA på böcker: Fynda semesterns bästa läsning till kampanjpris här!

Shop

Aftonbladets bloggar
Publisert:

Aftonbladet

/

Nöje

/

Mode

ÄMNEN I ARTIKELN

Mode