Staden håller på att dö - igen

1 av 3 | Foto: New York.
NÖJE

Nu håller New York på att dö igen - i alla fall ­enligt oss plus-40-töntar.

Men not to worry.

Alla som slutat vara unga tycker alltid att allting var bättre förr och vi har själv­fallet fel - i synnerhet här.

Den sanningen vidimeras i ”St Marks is Dead”, Ada ­Calhouns förträffliga vittnesmål från en mytomspunnen gatstump som ständigt ­återerövras av nya hungriga kids.

Det är en sång som sjungs överallt hela tiden:

New York är döende, allt genuint och äkta försvinner, snart finns bara ett stort ­Disneyland kvar”.

Generande nog hör jag mig själv stämma in i kören så fort jag får tillfälle.

– Det öppnas bara bank­kontor och apotek i hela stan. ­Annat var det första gången jag kom hit, då vibrerade det av vitalitet och kittlande fara i alla kvarter, gaggar jag.

Det är bara det att de som vid det ­laget hade varit här ett tag tyckte allt hade gått förlorat redan då - och så har det alltid fungerat, praktiskt taget ända sedan Henry Hudson i början av 1600-talet för första gången kom ­seglande uppför floden som sedermera fick hans namn.

Ada Calhoun kommer därvidlag med robust ­bevisföring i färska boken ”St Marks is Dead”.

Hon är uppvuxen på St Marks Place - den korta ­genomfartsled i East Village som alltid fungerat som epicentrum för nya subkulturer - och berättar initierat, underhållande och fascinerande om hur varje ­generation hemfallit åt ”nu-är-det-över”-retorik när nästa ­tagit över. Beatnik-bohemerna för­­­­kunnade gatans död när ­hippisarna jagade iväg dem, hippisarna upprepade mantrat när de ersattes av punkarna, ­punkarna fnös åt 80-talets ­skate-kids, 80-talets skatekids visste att St Marks hade förlorat sin själ så fort 90-­talets ­heroin-chica grungekull dök upp - så vidare och så vidare.

Idag är St Marks Place ett ruffigt Little Tokyo, kantat av udda karaokebarer, hippa ­sushi-hak och en och annan tatueringssalong. Jag - som tyckte det var som bäst när Lars Nylin ­regerade med ­Heineken by the pitcher på högst ­alternativa restaurangen Dojo i början av 90-­talet - förstår inte så ­mycket, men det är det inte meningen att jag ska göra ­heller.

Jag ska sitta hos terapeuter på det distingerade ­Upper East Side och knarra om New Yorks ­förestående död.

Orsaker till extas

Loretta Lynn - ”Full circle” (cd)

83 år och coolast av alla.

Alicia Vikander (Oscar-vinnare)

Sällan har man ju känt sig så stolt som blågul i amerikansk exil.

Markus Larssons schlagerbevakning (Läsning)

Krönikan om ­Samir & Viktor i igår hör till det roligaste jag läst på år.

ARTIKELN HANDLAR OM

New York