Ernman brast i gråt i Stjärnorna på slottet

NÖJE

Ett av de bästa programmen under åtta säsonger

1 av 6
Leif Andrée.

Pappa var kassaskåpssprängare. Hans styvpappa blev så när ihjälslagen av storebrorsan.

Bara två av många dramatiska berättelser i gårdagens ”Stjärnorna på slottet” med Leif Andrée i centrum. Ett av de allra bästa programmen i seriens historia.

Vad var bra?

Var ska vi börja?

Som helhet var programmet en timmes djupt gripande berättelse om överlevnadsinstinkt. Leif Andrée hade en uppväxt som nog inte många hade klarat av att gå så pass (som det verkar) hyfsat helskinnade ur.

Han hade en biologisk pappa som visserligen hade ett ”riktigt” jobb, på Dagens Nyheters tryckeri, men som dessutom extraknäckade som kassaskåpssprängare och då och då satt i fängelse. Under en period fanns där en styvpappa som förpestade livet för familjen, han var så elak mot mamman och barnen att storebrorsan en dag tog en köttyxa och slog i skallen på honom. Han överlevde, men brorsan åkte i fängelse och levde sedan ett struligt liv och dog 1999.

När Leifs biologiska pappa hamnade i fängelse, togs han under en sommar ifrån sin mamma och hamnade i en fosterfamilj på landet. En väldigt kärleksfull sådan, bör påpekas, Leif trivdes väldigt bra där, men det blev förstås ändå traumatiskt att först bryta upp från mamman (han var tre år då), sedan från de nya ”föräldrarna”.

Under många år fanns där också en person, Rune, som Leif Andrée kallade för pappa i programmet, även fast han egentligen enbart var biologisk pappa till Leifs tre bröder.

När han gick bort, blev sorgen stor. Mamman gick in i en depression, familjen hade det väldigt fattigt, den elaka styvpappan fanns från och till i familjen och Leif flydde till Sundsvall, simningen och punkrocken, som enda sättet att överleva.

Vi fick oss till livs många härliga historier både från punkperioden med bandet Pizzoar och från livet som skådespelare, från genombrottet på Teater Galeasen, som Leif Andrée var med om att starta, till hur han blev mordhotad efter filmen ”Kaninmannen” och fick massor av nya, och annorlunda, roller efter att ha varit med i julkalendern ”Pelle Svanslös”.

När Leif mot slutet av programmet tackade sig själv, förklarade att han hade kämpat som få och att han har varit skitduktig, var det nog ingen tv-tittare som inte höll med honom…

Vad var dåligt?

Egentligen ingenting. Det var ett sådant där program där man bara ville ha mer av Leif Andrée, där man hade önskat att klockan bara hade gått på halv fart.

Kvällens snyftare?

När Leif Andrée efter bara några minuter berättade att han som treåring blev bortlämnad till en fosterfamilj under en sommar, kunde inte Malena Ernman hålla tårarna tillbaka.

Inte Leif heller, i ett kort inklipp från ett tidigare filmat avsnitt när han berättade samma historia. Och det hände vid något ytterligare tillfälle.

Men annars var Leif Andrée rätt sansad när han berättade. Visade inte så mycket känslor. Men sa också:

– Jag har gråtit så mycket över det här, jag har legat och gråtit oceaner över det här, så jag har gråtit mig förbi det här på något vänster. Den här sorgen, den finns här inne hela tiden (klappar sig på hjärtat), så här… Jag har gått igenom det där. Ja, det är så.

Kvällens Åh fan?

Vad fan… vann inte Leif Andrée en Guldbagge?

Det var en härligt tragikomisk berättelse i programmet om hur Leif Andrée förberedde sig för att hålla segertal när han vunnit Guldbagge för sin omstridda roll i Stig Larssons film ”Kaninmannen” (1990). ”Alla” hade sagt att han skulle vinna, så när Claes Eriksson från Galenskaparna & After Shave sprättade upp kuvertet var han på väg att resa sig och… då sa Claes Eriksson i stället Börje Ahlstedts namn.

Jag var själv nästan helt säker på att Andrée vann för sin roll som våldtäktsman. Men Börje Ahlstedt var ju faktiskt lika bra som hans far. Minnet sviker nog för att medan Ahlstedt ju redan var etablerad, blev ”Kaninmannen” ett stort genombrott för Leif Andrée och kändes därför som ”hans” film.

Kvällens replik

Efter att ha sammanfattat sitt liv, berättade Leif Andrée hur han hade beskrivit det vid ett annat tillfälle, för en journalist:

– Det är som julafton varje dag. Det är som när man var liten, man kom upp där, man hörde föräldrarna tissla och tassla på morgonen, och så går man upp i pyjamasen och så ser man julgranen som de har pyntat på natten och så ligger julklapparna där och så har man morgonstånd. Så är det varje dag.

Lasse Åbergs replik kommer snabbt:

– Jag kommer ihåg hur det var. Det var då, det. Nu ser man bara granen.

Kvällens mest saknade

Så mycket som Leif Andrée bjöd på sig själv, kan man gärna inte klaga.

Och vissa saker förstår man om folk vill hålla för sig själva.

Men nog var det väldigt lite om hur han lever sitt liv utanför teatern, med fru och fyra barn.

avJan-Olov Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM