Per Bjurman: Varje dag i New York är en rungande kick

Ett jubileum och många år att glädjas över

NÖJE

NEW YORK. Idag är det exakt tretton år sedan jag flyttade hit.
Så hurra.
Inte så mycket för jubileet i sig – utan för att varje dag i New York fortfarande är en rungande kick.

Att så mycket tid passerat sedan 20 januari 2005, när jag dansade ner på Newark Liberty mitt i en snöstorm, är direkt absurt.
Det känns inte som det gått mer än, tja, fem-sex år.
Men det är just det som är så betagande med New York. Tiden rusar verkligen i Concord-fart och det gör den för att det aldrig blir grå vardag på de här gatorna och avenyerna.

Efter tretton år tycker jag fortfarande att det är en kick bara att gå ut genom dörren även när kölden så här i januari slår hela stan i kätting.

Det som väntar där ute upphör inte att fascinera, blir inte gammalt, känns inte för en sekund likgiltigt.

Känns som små kryp i en jättelik myrstack

Som energin i det infernaliska myllret i gångarna på Penn Station i rusningen, när tiotusentals i en evig ström av mänsklig stress hastar mot pendeltågen till Long Island och New Jersey och den urbana upplevelsen dras till sin chockerande spets samtidigt som det plötsligt inte går att värja sig mot känslan av att vi alla bara är små kryp i en jättelik myrstack.

Som den pirriga euforin när kylan en eftermiddag tillfälligt släpper och bänkarna i Washington Square Park fylls av NYU-studenter och turister och uteliggare och kontorister på lunchrast medan allsköns exhibitionister börjar utföra sina gatukonster i oset från foodtrucksen vid den stora fontänen.

Skrattsalvor och glasklirr

Som den förstummande skönheten i vyn från East River-färjan norrut, på väg från Dumbo till Midtown, precis i skymningen då hela hela miraklet tänds och byter till kvällsskrud och när den kantstötta båten glider in under Manhattan Bridge rasslar och skakar det från tunnelbanetåg och bilar högt där uppe på den Blade Runner-inspirerade överfarten.

Som förväntningarna som sjuder i luften längs barstråket på tredje avenyn på Upper East Side i den blå timmen, för kvällen är ju ung och löftena oändliga och via en öppen dörr till en pub i höjd med 73:e gatan tränger David Byrnes nya genom skrattsalvor och glasklirr, ut vimlet på trottoaren.

Som det alltjämt overkliga i förnimmelsen att plötsligt – när som helst, på den lokala dinern vid frukost, i trängseln på tunnelbanan, under promenader i West Villages gränder – befinna sig inne i en Scorsese-scen, ett ”Friends”-avsnitt eller en Suzanne Vega-låt.

För det höjer vi glaset på 13-årsfesten ikväll.

ARTIKELN HANDLAR OM