CB´s sista stund - kanske lika bra

NÖJE

NEW YORK

En sista gång skallade ropen mellan de lortiga betongväggarna:

Hey ho, let"s go!

Sedan stängde CBGB"s för gott.

Lika bra det.

Foto: Hilly.Orsakertill extas

Det är precis en vecka sedan det skabbiga lilla hålet i väggen nere på fyllegatan Bowery - antagligen världens mest berömda rockklubb - höll öppet för sista gången.

På scenen stod Patti Smith, en av inventarierna från de gyllene åren på 70-talet, och hon lät nostalgin flöda.

Utöver egna mästerverk levererade hon klassiker från de andra storheterna som i inledningsskedet av sina banor hittade ett första hem hos Hilly Kristal.

Ramones, Blondie, Television, Talking Heads "

Sedan fick hon finalpubliken - 500 i en lokal som var omöjligt trång redan när 300 klämde sig in - att stämma upp i Joey Ramones gamla stridsrop ett par gånger:

- Hey ho, let"s go!

Och så var sagan om CBGB"s all.

Många både rasar och gråter över att en så legendarisk institution tillåts gå i graven, men jag vet inte.

Det är förstås lite sorgligt att Manhattan snart är helt renons på spår efter en epok som enligt mig hör till rock"n"roll-historiens mest kreativa. Å andra sidan är det för det första inte, som man kan luras tro av rockaktivisterna, någon girig hyresvärd som slänger ut rockpubliken för att få "gentrifiera" också denna del av downtown. Det är en ideell stiftelse som ser till att hemlösa får tak över huvudet, och behöver en hyresgäst - exempelvis Starbucks - i stånd att betala en hyra högre än vad de mindre privilegierade kan.

Vad känns viktigast - punknostalgi eller bostäder för hemlösa?

För det andra har klubben inte haft någon avgörande betydelse på flera decennier. Den har mest varit ett museum och minns jag inte fel var punken en reaktion bland annat på just museala tendenser.

För det tredje var CB"s oftast ett vidrigt ställe att vistas på. Jag har för all del haft en del kul runt den avlånga bardisken och minns med särskild förnöjsamhet den kväll då Lenny Kaye, Patti Smiths gitarrist, förväxlade mig med Hellacopters-Robban och berömde mig för trumspelet på senaste plattan. Robban, som ligger sådär en 50-60 kilo efter mig, var antagligen mindre road.

Men det stank, det var trångt och man såg fan ingenting om man inte stod längst fram vid den låga scenen.

Så nu får väl rockpubliken se till att skapa ett nytt, legendariskt ställe.

Var det inte så det var tänkt från början?

Orsaker till extas

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM