Champagnelätt story berusar för stunden

Foto: Emma Stone och Colin Firth i Woody Allens ”Magic in the moonlight” – en bra men snabbt glömd historia.
NÖJE

KOMEDI Allt är mycket bekant.

Woody Allen återvänder till några favorit­teman. Hans älskade form av jazz passar perfekt i filmens 1930-tal, i en historia om magi och tro som utgår från en trollkarl i intrigen.

”Magic in the moonlight” är lätt och luftig som champagne. Frisk och svalkande, berusande för stunden och den dunstar bort snabbt utan eftersmak.

Men den är bättre än många andra av Woody Allens lättare stycken. Här sitter allt exakt. Väl valda skådespelare.

Colin Firth är utmärkt som den världsberömde trollkarlen Wei Ling Soo, som gör sina trick maskerad till kines. Vi möter honom i Berlin efter en succé där han trollar bort en elefant. Bakom scen skäller han på sina stackars assistenter innan han återser en kollega och ungdomsvän. Denne berättar att han tidigare granskat en kvinna som utger sig för att kunna prata med avlidna. Ett spiritistiskt medium.

Kan Wei Ling Soo resa till franska Rivieran för att avslöja henne?

Han låter sig övertalas. Colin Firths rollfigur, riktigt namn Stanley Crawford, är en mycket självgod och odräglig typ som föraktar de flesta andra och i synnerhet folk som försöker bluffa. Stanley är mycket ned­låtande mot all sorts tro, även mot dem som faller för den sorts trick han själv lever på. Han vet inte vad som väntar honom.

Colin Firth undviker frestelsen att spela som Woody Allen. Andra huvudpersoner i regissörens filmer har gjort en sorts imitationer, som Kenneth Branagh (”Kändisliv”) och Larry David (”Whatever works”). Det är säkert lätt att falla in i när man ska säga Allens monologer, men Colin Firth gör en helt egen person av sin livströtte magiker.

Han är trovärdig som den syrligt cyniske översittaren, men också när hans rollfigur mjuknar av någon sorts kärlek och på känslohämmat brittiskt vis har svårt att uttrycka känslor.

Det kunde vara en historia hos komiske författaren P G Wodehouse. Och ja, det är menat som beröm.

Woody Allen har en hög lägstanivå, och även om ”Magic in the moonlight” inte är en av hans bästa är den tillräckligt underhållande för att locka till biobesök. Och för Woody Allen-fans ger den nya lekfulla infallsvinklar på hans eviga funderingar kring livet och vad vi vågar tro på.