Ett oslagbart franskt mästerverk – med en värdelös svensk titel

1 av 2 | Foto: Canal+
”Falsk identitet”.

Det finns för många tv-serier.

Men 2018 behöver vi egentligen bara hålla reda på en av dem.

Den är fransk och har en värdelös titel.

På lördag har fjärde säsongen av ”Falsk identitet” svensk premiär på SVT.

Vi trycker på paus där.

Först och främst: en spionserie som heter ”Falsk identitet”?

Är det december 2018 eller ”Gäster med gester” med Jeja Sundström?

De mest krampaktiga svenska översättningarna av amerikanska b-filmer på 80-talet hade mer raffinerande titlar än ”Falsk identitet”.

Det är dock svårt att hitta en anständig översättning av originaltiteln ”Le bureau des légendes”. Jämfört med franskan är svenska språket en potatisåker.

”Le bureau des légendes”. Sniffa lite på de orden. Det är en avsmakningsmeny på en lyxkrog.

En grov förolämpning av medelklassen

”Falsk identitet” känns dock lika osofistikerat som när SVT försökte sälja in ”The wire”, en av de bästa tv-serierna sedan Eva tuggade äpple i Första Moseboken, genom att kalla de första säsongerna för ”I narkotikans spår” i sin tablå.

Om du inte redan har koll på den fantastiska spionserien är du med andra ord förlåten.

Att rekommendera en tv-serie där avsnitten är en timme långa till vuxna människor som har missat, säg, de tre första säsongerna kan i dag vara farligt för hälsan. Var försiktig, det kan uppfattas som en grov förolämpning av medelklassen.

Varje gång jag råkat göra det till min bilpendlande storebror måste den 50-årige rektorn stanna bilen någonstans mellan Nacka och Huddinge utanför Stockholm och hålla sin smartphone så nära munnen att den sarkastiska svavelsyran stänker ner mig två mil bort på Aftonbladets redaktion.

Ja, exakt. Precis. Visst.

Efter att ha jobbat över för sjuttioelfte veckan i rad och trafikköer till och från jobbet sex dagar av fem möjliga och hämtningar och lämningar till barnens olika träningar och äldste sonens karateläger i Västerås i lördags och en friidrottstävling med den yngste i söndags och budgeten och facket och löneförhandlingar och schemaläggning och matlagning och tvätt och Centern och Jan Björklund och regeringsbildningen och Bradley Cooper som countryartist – vad fan är grejen med det? – och frun som har varit bortrest på konferens igen.

Att sörpla i sig diverse dramaserier har blivit rätt poänglöst

Han ska genast lägga ner den sista kvarten han har kvar av dygnet innan han somnar på att kolla ikapp tjugo timmar av den franska serien ”Spioner är vi allihopa”, eller vad den jävla skiten nu hette.

Brorsan har ju rätt. Den som hinner bingetitta på exempelvis Netflix i dag, trots att de har fast jobb, har på tok för mycket fritid. Eller kanske ett ”liv”, vilket som.

Att sörpla i sig diverse dramaserier har dessutom blivit rätt poänglöst. Många är bara falska kopior av något som HBO gjorde bättre under den gyllene amerikanska tv-åldern i början av 2000-talet.

Betyget kan påfallande sammanfattas med två ord: ”ganska bra”.

Ja, jag tittar på dig, ”Ozark”.

Men om du är person med tid över, låtsas plugga inför en tenta eller har gått i pension, är ”Falsk identitet” din vän i vinter.

”Falsk identitet” är 2000-talets Härskarring.

Tempot är lika otidsenligt långsamt som att läsa en bok. Komplexiteten gör att den inte går att sammanfatta i en krönika. Men bli inte förvånad om även du en dag börjar fundera på att döpa dina allra käraste, antingen om det handlar om katter, barn eller getter, efter två av de hjärtskärande mänskliga agenternas kodnamn:

Malotru och Phénomène.

Hade författaren JRR Tolkien recenserat tv i dag skulle han ha sammanfattat ”Falsk identitet” så här:

”En serie att sämja dem, en serie att främja dem, en serie att djupt i mörkrets vida riken tämja dem.”

”Falsk identitet” är 2000-talets Härskarring.

Den är oslagbar.

avMarkus Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM