De har inte slutat spela gnistrande rock'n'roll

Publicerad:
Uppdaterad:

GÖTEBORG. Den amerikanska rock'n'roll-vågen är över.

Men det är det ingen som berättat för Von Bondies.

Så de släpper ett av erans största album i veckan.

Det går fort i popvärlden.

Det är bara nåt år sedan vi hittade the next big thing på Detroits rockklubbar.

De skräniga banden som stod där och hamrade på billiga gitarrer alstrade mer energi och spirit än alla andra på den amerikanska musikscenen tillsammans.

Nu är the moment's over sedan länge.

Banden finns kvar, men lyskraften runt dem har mattats kraftigt.

Just Von Bondies trodde jag vi sett det sista av.

Hungern finns kvar

De gnistrande hänförande på samlingen "Sympathetic sounds of Detroit" - Detroit-vågens egen katekes - men framstod på egna utgåvor som ett sällskap som skulle få svårt att få utlopp för sin lilla begåvning.

Så man kan ju fråga sig vad som hänt.

Kanske fick Jason Stollsteimer, bandets chefsideolog och sångare, nödvändig inspiration när Jack White från White Stripes slog honom på truten härförleden.

"Pawn shoppe heart" är hur som helst ett av de två-tre bästa album den här egentligen nersläckta scenen frambringat.

Ah, det är förstås samma gamla rock'n'roll som vanligt.

Men när den görs med tillbörlig hunger och glöd och dedikation är den fortfarande lika fascinerande, lika lockande, lika oemotståndlig.

Gå ut och köp.

Det är alltså som jag alltid trott. Läser man artiklarna i DN baklänges avslöjas dolda budskap.

Marit Bergman har aldrig varit coolare eller snyggare än på omslaget till nya Sonic.

Är det bara jag som upptäckt att TV3 sänder tredje och till och med fjärde säsongen av "Oz" - HBO:s näst största triumf, om ni frågar mig - för fullt?

Avsnitten den gångna veckan har varit sinnessjukt bra.

Det är förresten en bra Martin Gelin-intervju med Al Green i samma nummer av Sonic (som alltså görs av mina vapendragare Little Marky och The Hawk).

Jag trodde Staffan Hellstrand visste att han bara ska göra skivor med The Nomads.

Mora, vill jag meddela, kommer inte att ha större chans än en tjallare i Kumlabunkern.

Vi bor i ett land vars singellista toppas av nåt som heter Günter & The Sunshine Girls.

Hur deprimerande är inte det?

Efter en biltur med Stefan Malmqvist till den märkliga staden Norrköping kan jag inte sluta tycka att Air är väldigt häftiga.

Stefan kan orsaka sånt.

Om någon inte förstod det var britpop-artikeln i förra veckans Puls inspirerad av John Harris bok "The last party".

Den rekommenderas alla som finner ämnet Cool Britannia intressant.

Enda problemet är att man redan efter 20-30 sidor bara måste gå in till stereon och lyssna på Oasis.

Och det är väl i och för sig trevligt att bli påmind om hur förkrossande bra "Definitely maybe" och " (What's the story) Morning glory" fortfarande låter.

Men man blir ju samtidigt påmind om hur otroligt bleka dagens stora brittiska pophopp - till exempel Coldplay - är.

Det enda bra med att bo på Östsats-Opalen i Göteborg är att man från vissa av cellerna har utsikt mot Ullevi.

Och ... nä, jag säger ingenting.

Bara "Twist and shout".

Som tv-recensenterna brukar uttrycka det:

I morgon ser jag "Oz" igen.

Per BJurman

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN