Länge sedan som U2 kändes lika tafatta

avMarkus Larsson

NÖJE

Markus Larsson om världspremiären av U2:s turné

1 av 4

VANCOUVER. Tre plus.

Och de lyser rätt svagt, dessutom.

Det hängde kanske i luften.

Men det var länge sedan som U2 kändes lika tafatta.

U2 krymper formatet på showen den här gången.

Och det rejält. 17 500 i publiken är i det här sammanhanget nästan en klubbspelning.

Tja, de hade nog ingen annan väg att gå. Under förra turnén "360" kändes det som om de släpade runt en hel färjeterminal runt världen. Om de skulle ha försökt överträffa den storleken på showen hade de varit tvungna att boka minst två stadsdelar per datum för att få plats med åbäket.

På förhand väckte det förhoppningar om en intimare och råare konsert utan maxade specialeffekter och spektakulära scenbyggen.

Bränner sällan till

Men trots att de uppträder på ovanligt litet avstånd från åskådarna bränner det sällan till på allvar.

Meningen med senaste albumet "Songs of innocence" var att gå tillbaka till rötterna och gräva på platsen där allt startade – barndomen och uppväxten i Dublin.

Under världspremiären illustreras det bland annat genom familjefoton och illustrationer av Bonos pojkrum – väggarna pryds av planscher på The Clash och Kraftwerk – projiceras på den jättelika bildskärmen som klyver arenan i två delar. Ett bildspel visar upp mängder av bandets idoler, från David Bowie till Patti Smith, och Bono sjunger om sin mamma.

Allt knyts ihop

Politiken är alltid närvarande, framför allt i "Raised by wolves" som handlar om bilbomberna i Dublin och Monaghan, 1974, där 30 civila dog och över 300 skadades. Bilder på några av offren visas och allt knyts senare ihop med balladen "The troubles", döpt efter den oroliga perioden i Irlands historia som kulminerade med de dödliga attentaten.

Det är emellanåt som om medlemmarna öppnar ett privat fotoalbum för fansen. Och vad man än tycker om U2 är det lite stort att se Lykke Li sjunga på bildskärmarna i "The troubles".

Ett problem är att majoriteten av låtarna från "Songs of innocence" ofta håller en torftig nivå. De når inte ens upp till hälsenan på de äldre klassikerna. Ett annat är Bono, som fortfarande återhämtar sig efter cykelolyckan i New York.

Stelare i lederna

Han brukar uppträda med mer krut i stämbanden och en energi som kan lyfta över 50 000 människor i kragen och skaka omkull dem. I Vancouver är den annars så storslagna stadiumdirigenten betydligt stelare i lederna och tillbakadragen i sitt rockstjärneblonda hår.

Dessutom är setets upplägg, konserten delas in i två delar, lite svårt att begripa. Vad är skillnaden? Varför behövs det en paus? Vad är tanken?

U2 har alltid en växel till. Eller kanske till och med tre. Tack vare "With or without you", "Beautiful day" och "Where the streets have no name" behöver de aldrig vara rädda för konkurrensen från efterföljare som Coldplay och The Killers och Mumford & Sons. Där och då är U2 en egen genre utan arvtagare. 

Och när Bono allra sist ropar "Take it to church" i "I still haven't found what I'm looking for" och publiken i Vancouver bär fram gruppen med stämbanden och händerna blir effekten trollbindande.

Men om premiären vore en film hade man behövt klippa om den.

Så bra var konserten – låt för låt

"The miracle (of Joey Ramone)"

Hyllningen till världens bästa Joey i Ramones haltar. Ingen av bandets större stunder.

"Out of control"

Kasten är tvära mellan nu och då. I första singeln de släppte blixtrar new wave-gitarrerna fram och punkterar trumhinnorna.

"Vertigo"

Uno, dos, tres... catorce. Eller som inräkningen lyder på svenska: ett, två, tre... stentrist rock.

"I will follow"

Attackerar alla sinnen.

"Iris (hold me close)"

Bonos hyllning till sin mor är effektfullare och mer känslosam på scen än på skiva.

"Cedarwood road"

Snygg scenillusion när Bono kliver in i bildskärmen. Resten rullar och svänger lika mycket som en fyrkant.

"Song for someone"

Medioker låt som lyfts av medlemmarnas varma inlevelse.

"Sunday bloody sunday"

Akustisk tappning. Larry Mullen, Jr har bland annat en trumma på magen. U2 kan tacka publiken för att den tunna versionen håller näsan ovanför vattenytan.

"Raised by wolves"

Ödesmättad och dramatisk. I musiken möter Pink Floyd ett ungt U2.

"Until the end of the world"

Gnistrande bra och tung.

"Invisible"

Bildskärmen är väldigt gul. Mycket mer händer inte.

"Even better than the real thing"

Grunge köper en flygbiljett till Berlin.

"Mysterious ways"

Autobahnfunk. Precis som låten ovan plockad från "Achtung baby!".

"Desire"

U2 leker Bo Diddley.

"The sweetest thing"

Fjantig arenabuskis.

"Every breaking wave"

The Edge kompar Bono på piano och alla smarta telefoner i arenan tänds samtidigt som på en given signal.

"Bullet the blue sky"

Larry Mullen, Jr trampar baskaggen genom golvet och Bono lyfter nästan från marken i ett flammande brandtal mot slutet.

"Pride (in the name of love)"

Bra men pliktskyldigt.

"The troubles"

En förinspelad Lykke Li på bildskärmarna sjunger duett med Bono. Enda spåret från "Songs of innocence" som möjligen platsar på en "greatest hits"-samling.

"With or without you"

Arenaballadernas jumbojet.

Extranummer

"City of blinding lights"

Ett bländande samspel mellan scenens samlade teknikarsenal och bandets medlemmar.

"Beautiful day"

Refrängen hade kunnat skjuta upp satelliter i rymden.

"Mother and child reunion"/"Where the streets have no name"

Covern på Paul Simon är showens enda riktiga överraskning. "Where the streets have no name" behöver ingen presentation. När den gitarren och melodin breder ut vingarna lyfter konserten flera meter.

"I still haven't found what I'm looking for"

Det här hjärtat och den här utlevelsen är alltid oemotståndlig.