Min katastrofreaktion uteblev – vilket fiasko

NÖJE

PALM SPRINGS. Jag har alltid gått och varit ängslig för jord- bävningar under mina besök i Kalifornien.

Nu inträffar den största de haft på 14 år – och jag märker den inte ens.

Det känns nästan ­lite…?snopet.

Jaja, nu ska vi vara careful what we wish for här.

Jag skriver detta i de välvattnade golfbanornas Palm Springs, beläget en hygglig träff med järnsjuan från San Andreas-förkastningen – den som med lite otur kan förvandla Nevada till en del av Stillahavs- kusten.

Men ja, alltså, när mina farhågor till sist besannas, när det skalv jag alltid gått och varit rädd för (fråga Filip Hammar; han har under sena nätter i Hollywood skrattat ut mig för att jag är ”så neurotisk”?…) slutligen inträffar men inte leder till katastrof, då är det en fåfäng del av mitt patetiska väsen som tycker att det är synd att jag inte känner åtminstone lite turbulens och får några war stories att dra vid framtida middagsbord.

Men det är märkligt hur jag missar hela partyt.

Jag ska egentligen ta Cee-Jay från Grängesberg till Duke’s uppe på Sunset Strip för kaloristinn brunch innan avresa mot Vegas, men när jag vaknar säger jag av oklara anledningar att det är bäst att vi drar direkt.

– Varför då, frågar den hungrige grängesbergaren i Mondrian-sängen intill oroligt.

– Jo, jag tycker det. Vi kan käka på vägen i stället.

Exakt 11.05 (jo, jag har kollat kvittot) tankar vi på Shell-macken på La Cienega strax innan påfarten till I-10 och dundrar sen österut.

Exakt 37 minuter senare smäller det. Då är vi, om jag inte räknar alldeles galet, precis i höjd med epicentret i Chino. Följaktligen borde vi få oss en duktig åktur. Men vi sitter och skrockar åt Fredrik Lindströms Pizza express-beställning på en Hassan-samling grängesbergarn trollat fram och märker inte ett skvatt.

Senare försöker jag i och för sig hävda att jag ett tag misstänkte punktering, eftersom det fladdrade väl mycket i däcken till och med för att vara på en kalifornisk freeway, men det är nog mest den typ av efterhandskonstruktion man drar när man blivit blåst på den så kallade konfekten.

Å andra sidan: Om det börjat skälva i den blue cheese-späckade Duke’s-omeletten hade jag antagligen drabbats av sån monumental generalångest att jag aldrig vågat mig tillbaka till de här magiska trakterna, så man ska väl vara tacksam.

För övrigt säger jag som nämnde Lindström:

Vi kör väl ett par bussola då.

ARTIKELN HANDLAR OM