En värld där bara vi får plats - och Olle

Publicerad:
Uppdaterad:

Annika om en kärlek som är för evigt

Ett rökigt café, hans hand i min och allt är nytt.

Han frågar om jag lyssnar på Olle Ljungström och jag svarar ja.

Det är ingen direkt lögn.

Klart att jag hört Olle Ljungström.

Tror jag.

Eller åtminstone läst någon recension i Sonic.

– Jag visste det, säger han.

Det syns liksom på dig.

Tjugo minuter senare har min tredje kopp kaffe kallnat och han rökt upp sin sista röda Marlboro. Jag småspringer över Sankt Eriksbron till Record Hunter,

rotar i skivbackarna.

Oasis, Of Montreal — där!

Herregud, hur många plattor har människan släppt?

Nästan hela studiebidraget är förvandlat till fika vid det här laget, kaffe och morotskaka och mackor med brieost, det är dyrt att vara förälskad. En skiva är

allt jag har råd med. Det enda logiska valet heter ”Bäst”. Samlings-cd med nästan trettio låtar. Perfekt.

Väl hemma, på med stereon och jag lyssnar.

Pluggar texter, memorerar titlar och melodislingor.

Mörkret tränger in genom persiennerna och kvällen blir natt, dubbeltimme matte tidigt i morgon bitti men jag ligger vaken.

Lyssnar. Så ljusnar det och blir dag.

Dagarna blir veckor och vi skapar en egen värld, en med kodord och smekningar och hemliga blickar, en där bara han och jag får plats. Och Olle, förstås.

En kväll i en villa utan vuxna men med ett aldrig sinande förråd av utköpta Sofiero-burkar sitter vi bredvid varandra i en soffa, tätt intill. Han har satt på sin ”En apa som liknar dig”-skiva och när titelspåret drar igång håller han min hand och sjunger med.

”Jag är dina drömmar, jag är den som aldrig säger nej.”

Så blir veckorna månader och världen vi skapat för trång. Det är många år och förälskelser sedan. Knappt ens minnen nu.

Men jag lyssnar fortfarande på Olle Ljungström.

Olle som har ramlat ner från en stege och brutit båda fötterna, men som ändå sjunger för ossi publiken på Rival, fånge i sin rullstol.

Jag sitter bredvid någon annan i kväll. Han har egna minnen, egna hemligheter.

Jag vet inte vem som fick honom att börja lyssna på Olle Ljungström. Bara att det inte spelar någon roll.

Framme på scenen säger Olle att han aldrig mer kommer att klättra på stegar.

– Det är slut på stegeriet för min del, säger han.

Så kommer den. ”En apa som liknar dig.”

”Jag är lyxvarianten, jag är färgen i filmen om ditt liv.”

Vi sitter där, bredvid varandra, tätt intill. Han sjunger inte med, lyssnar hellre, men han håller min hand.

Och så ler han det där leendet. Det som bara är hans.

Publicerades i Sofis mode nr 19.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN