Ingen får höra Josefins hjärtliga skratt igen

1 av 16
NÖJE

VISBY. Begravningsgudstjänsten för Josefin Nilsson blev som ett allra sista extranummer från Ainbusk.

En inspelad Josefin Nilsson sjöng så att det nästan ekade i domkyrkan.

Systern Marie Nilsson Lind höll det vackraste tal jag hört på en begravning. Med lika delar befriande humor och innerlig sorg.

Det var som att vädret hade anpassat sig efter systrarnas artisteri. Det som alltid har bestått av en mix av ”humor, nätstrumpor och allvar”, som officianten, seniorbisop Lennart Koskinen, sa i sitt tal till Josefin Nilsson.

Ute var det någon enstaka plusgrad och blåste ruggigt kyliga vindar. Samtidigt lyste solen starkt in genom fönstren till Visby Domkyrka, med anor från tidigt 1200-tal.

Där får 640 personer plats och det var i stort sett fullt.

Längst bak satt de som ”bara” hade den kopplingen till Josefin Nilsson, att de hade beundrat henne som artist.

– Har jag följt henne från början, tyckte jag det var lika bra att åka hit nu också, sa en man i övre medelåldern, som hade kommit med färjan från Oskarshamn på morgonen och gått direkt till kyrkan när den öppnade klockan nio.

För den jämnåriga bänkgrannen från Gotland var det en självklarhet att gå på begravningen. Han kom ihåg när hon sjöng på ett AA-konvent i domkyrkan på 1990-talet.

– Brandkåren gjorde ett undantag och tillät 3 000 personer att komma in. Alla stod nästan på varandra. Hon sjöng ”Älska mej”. Häftigt… det är bara förnamnet, berättade han för sin nya kompis.

Ingångsmusiken var Benny Anderssons ”Tröstevisa”.

Inte framförd av honom, utan med Dan Eidefors vid orgeln.

Men Benny var förstås på plats, med Görel Hanser, mångårig pr-kvinna för ABBA och senare Björn & Benny, som var en av de sörjande som satt nära Josefins familj.

Vid sidan av ett par psalmer och ett par gotländska visor, med text av Josefin Nilssons far Allan Nilsson, fick vi höra Josefin sjunga från tidigare inspelningar.

”Innan livet är förbi”, med musik av Benny Andersson och text av Josefin och hennes syster Marie, har bara hörts av dem som har sett systrarnas föreställning ”Systrarna Sisters” på Länsteatern i Visby. En vacker melodi, där texten väl får en slags annan mening nu när Josefin inte fanns bland oss längre.

Eric Clapton skrev ”Tears in heaven” i saknaden efter sin son, som föll ut genom fönstret på 53:e våningen i en skyskrapa i New York och dog, blott 4 år gammal.

När Josefin sjöng in den 1997 betydde den något annat. Och kanske ytterligare något annat nu på begravningen, när hennes sätt att visksjunga sig genom låten ändå nästan ekade i kyrkan.

Inte många kunde hålla tårarna tillbaka.

Men det var Marie Nilssons oannonserade tal som knäckte alla.

Plötsligt stod hon bara där och berättade att hon hade försökt skriva ett tal, men att det inte hade gått så bra.

Hon berättade hur hon slängde A 4-ark efter A 4-ark, för den som alltid hjälpte henne att redigera det hon skrev – Josefin – var ju inte där.

Hon berättade att hon under den senaste veckan hade köpt snus till Josefin på Statoil-macken tre gånger, som i ett försök att få systern tillbaka.

Och så bad hon om ursäkt för att hon berättade det, för nu skulle ju alla veta att Josefin snusade och det ville hon minsann inte att alla skulle få veta.

Det var ett stundtals, vilket kan låta konstigt vid detta tillfälle, hysteriskt roligt tal.

Men så har Maries texter alltid varit. Tvära kast mellan humor och allvar.

För grunden i talet var förstås innerlig sorg och saknad. Sällan har någon beskrivit syskonkärlek med så vackra ord som Marie gjorde denna eftermiddag. Det bästa tal jag hört på en begravning.

Defileringen, när folk gick fram till kistan för att lägga en blomma, för att tyst viska något sista ord till Josefin, tog minst en halvtimme.

Och då kom alla ens egna tankar och känslor man haft sedan Josefin Nilsson gick bort för två och en halv veckor sedan…

Jag mindes första gången jag hörde Josefin och systern Marie framföra ”Älska mej”. Med hennes finstämda text till Benny Anderssons melodi. Så ibland långsam att den nästan stannar av. Med bara Maries pianoklink och Josefins lågmälda röst. Så obeskrivbart vackert.

Och jag mindes hur jäkla trött man ibland kunde bli på ”Jag mötte Lassie”, när den dök upp så fort man satte på radion.

Men det fanns ju ett skäl till det. Benny Anderssons smittande refräng. Maries text. Och de fyra ljuvliga rösterna tillsammans. Systrarna Nilsson blev stjärnorna i Ainbusk Singers, senare bara Ainbusk, men vi ska inte glömma Annelie Roswall och Birgitta Jakobsson. När alla fyra sjöng tillsammans, blev det inte 2 + 2 = 4, utan så otroligt mycket mer.

Och jag mindes en tidig intervju med Ainbusk Singers.

När Annelie Roswall sa något, skrev jag ”BJ: bla bla bla” i mitt anteckningsblock, och när Birgitta Jakobsson sa något skrev jag ”AR: bla bla bla” i blocket.

Till sist sa en av dem, som såg vad jag skrev:

– Du kan ju inte skilja på oss två.

Inte blev det bättre av att jag rodnade och började med en helt galen (men sanningsenlig) förklaring att jag hade plockat upp bilder ur textarkivet, just för att kunna skilja på dem.

Josefin skrattade både högt, rått och hjärtligt åt mitt försök att ta mig ur denna pinsamma situation.

Vilket härligt skratt, minns jag att jag tänkte.

Och jag mindes hur jag brukade stöta ihop med Josefin vid Fridhemsplan i Stockholm några gånger. Har för mig att hon, likt jag då, bodde i närheten. Det blev alltid trevligt småprat om allt möjligt i nöjesbranschen. En gång frågade jag faktiskt om Annelie och Birgitta hade blivit sura för att jag förväxlade dem.

– Det är lugnt, sa Josefin på en gotländska så övertygande att jag kände att det nog var lugnt.

Och jag mindes hur Ainbusks skivbolag en gång hyrde den minsta av alla Ålandsfärjor och tog med alla sina artister och massor av journalister under ett dygns uppträdande- och partyresa. Skivbolagen badade i pengar på den tiden.

Jobbade då för SVT och vi gjorde en rätt crazy tv-intervju med Josefin och de andra tjejerna i en trång hytt långt ned under bildäck sent på kvällen. Ingen av oss hade klarat promillegränsen för att köra bil, om vi säger så.

Och jag mindes när vi klippte ihop inslaget hur skönt jag tyckte det var att Josefin, som då åtminstone i media hade börjat bli lite av en stjärna i Ainbusk, fortfarande stod med fötterna på jorden, hade distans, var så proffsig och trevlig. Och rolig. Och skrattig.

Och jag mindes hur modig, eller snarare kanske först nästan dumdristig, jag tyckte hon var när hon gav sig på att sjunga en svensk version av countrystjärnan Lucinda Williams ”Essence”.

Hon är en av mina största idoler och låten är en av de vackraste vemodigaste sånger som har gjorts och jag trodde aldrig att någon annan skulle ro den i land än Lucinda med sin spruckna röst.

Men Josefin gjorde förstås det också, med syrran Maries fina svenska översättning ”Min röda klänning”.

Och jag mindes ett inspelningsreportage från ”Det blir aldrig som man tänkt sig”, Hannes Holms och Måns Herngrens komedi om tre systrar och deras liv.

Var där i flera timmar och det var nog enda gången som Josefin var lite avmätt när jag träffade henne. Spänd, tror jag. Sångerskan var inte riktigt på ”hemmaplan” här, även om hon hade en filmsuccé bakom sig, ”Adam & Eva” några år tidigare.

Såväl hennes systrar i filmen – Marie Richardson, Cecilia Frode – som Jacob Ericksson, Peter Dalle, Gösta Ekman med flera, var ju betydligt mer erfarna skådespelare. Men så fort någon sa ”tystnad, tagning”, var hon lika proffsig som alla andra. Och, när filmen hade premiär, lika bra som alla andra.

Och jag mindes till och med Josefin Nilsson från en resa hon inte ens var med på.

”Adam & Eva”, den romantiska komedin som blev braksuccé, visades på Cannes-festivalen. Regissörsduon Hannes Holm och Måns Herngren var på plats för att träffa branschfolk och göra pr. Där var också skådespelarna Björn Kjellman och Tintin Anderzon och Måns dåvarande fru Lena Philipsson. Josefin kunde, av olika skäl, inte följa med.

Men hon ringde ofta, för hon var då tillsammans med Hannes Holm.

En sådan gång, på väg till ett party, sa Hannes Holm:

– Jag sitter i en taxi med Tintin och Aftonbladets Jan-Olov. Han stöter på Tintin.

(Han bara sa det, det var inte sant, jag hade aldrig vågat även om jag kanske hade velat)

– Hälsa lycka till! hörde jag hur Josefin sa i telefonen. Och så det där härliga skrattet.

Jag tyckte mycket om hennes skratt. Hennes goda humör.

Som journalist uppskattar man stjärnor – för det var hon ju verkligen – som inte har några divalater. Ännu mer om trevligheten inte bara är proffsig, utan att man känner att den kommer från hjärtat.

Josefin hade, har vi ju förstått, många mörkare sidor också. Tunga perioder i livet, både fysiskt och psykiskt.

Just i denna stund behöver man kanske inte tänka på det. Det är inte så jag minns Josefin. Det är inte så jag vill minnas henne.

På minnesstunden efteråt i S:t Nicolai Katedral möter jag systern Marie och hennes man Magnus Lind, musikern från bland annat Aston Reimers Rivaler och Perssons Pack, som jag känner sedan vi var klasskamrater på Journaisthögskolan.

Jag berömmer Maries tal och Magnus ler, pekar på henne och säger stolt:

– Min fru!

Man förstod av Maries tal vilken enorm tomhet hon känner nu efter Josefins bortgång.

För oss som inte stod Josefin så nära, lever hennes musik och filmer vidare. Kanske får vi så småningom se hennes och Maries sista föreställning ”Systrarna Sisters” i tv. Den finns i alla fall inspelad.

Men ingen får höra hennes hjärtliga skratt igen. Ingen får några nya magiska Josefin Nilsson-ögonblick.

Lennart Koskinen trodde att Josefin Nilsson där uppe i himlen snabbt kommer att söka upp alla andra musiker som har gått bort för tidigt.

Marie var i sitt tal mer detaljerad. Hon önskade att Josefin skulle få träffa ett gäng snygga änglamusiker, som dessutom hade vett att spela i en tonart som passade systern.

Om det nu finns ett sådant ställe i himlen, tror jag att jag vet vem som sitter och väntar på Josefin:

Totta Näslund, som också gick bort för tidigt, för elva år sedan, 60 år gammal.

Tillsammans gjorde de ett antal duetter som slår det mesta.

Finns det ett liv efter detta, finns det gott om sånger för dem att förenas i…