Succé för Max Martin-musikalen

avJens Peterson

& Juliet
Shaftesbury theatre. Regi Luke Sheppard, med Miriam-Teak Lee, Oliver Tompsett, Cassidy Janson, Arun Blair-Mangat, Tim Mahendran, Melanie La Barrie, Jordan Luke Cage.

LONDON. Det låter galet.
Blanda Max Martins pojkbandshits med Shakespeare. Och låta författarens hustru leda kvinnokamp på scen.
Det funkar utmärkt. ”& Julie” är fantastiskt underhållande med några magnifika sångnummer.

Foto: Johan Persson
Juliet i mitten får råd av Anne Hathaway och amman.

Det står en jukebox på scen när föreställningen börjar i 1500-talets Verona. Shakespeare (Oliver Tompsett) berättar om sin pjäs ”Romeo och Julia” som ska sluta tragiskt med de två tonåringarnas självmord.
Det slutet gillar inte hans fru Anne Hathaway (Cassidy Janson). Hon får hjälpa till att skriva en ny pjäs. Redan i starten gör Juliet (Miriam-Teak Lee) en nedtonad version av ”...Baby one more time” som drar oss rakt in i musikalens värld där 1500-talet mixas med 2000-talet. Det är smart. Det är roligt.
Musikalen är lekfullt respektlös, både mot Shakespeare och mot sångerna. De som jobbat fram intrigen har hittat oväntade vägar in i låtarna, som i flera fall möts av varma skratt när de börjar. Ungefär som några ABBA-låtar används i ”Mamma mia!”.
Och precis som där är det en historia om att låta tjejer ta plats och få bestämma över sina liv.
Robyns ”Show me love” och Celine Dions ”Thats the way it is” smälter perfekt in i handlingen. Bon Jovis ”It ´s my life” avslutar första akten och oemotåndliga ”Cant stop the feeling” den andra. Det är superskicklig show som får stående ovationer. Flera starka sångare. Rolig scenografi.
I Britney Spears original har en hit som ”...Baby one more time” en muskulös produktion som slår in riffen i örat. De nya versionerna har ett annat sound. Musikteater, stråkar. Här finns mer luft kring texterna, lyfter fram dramat i textraderna.
Katy Perrys ”Roar” har fortfarande ett oemotståndligt driv men byggs med maffiga körer till Miriam-Teak Lees starka stämma. Det är en av flera showstoppers i den häftiga föreställningen.
”I´m not a girl, not yet a woman” är en annan höjdpunkt ,som liksom ”I kissed a girl” används i en sidohistoria om Juliets bästa vän May (Arun Blair-Mangat).
Tempot är högt. Låtarna varieras; det svänger från pulsande dans till snyftande stråkar

i lugna låtar. Här blandas iPhone och nutida hörlurar med renässanskostymer. Mycket mixas ihop och ut kommer en alldeles underbar musikal. Succén blir gissningsvis en långkörare.
Kärlek. Dans. Skratt. Shakespeare skulle älska det.

ARTIKELN HANDLAR OM

Max Martin

Musikal