Rockvideor är mest skit

Publicerad:
Uppdaterad:
1 av 2
Johnny Cash.

MTV kommer till stan.

Och plötsligt finns inte en limousine att tillgå.

Vad ska man göra?

Man kan ju alltid sätta sig och grubbla över varför världens bästa rockvideo bara visats några få gånger.

Jag tänker på U2:s "One". Det är den där stora, sorgliga kärlekssången på "Achtung baby" som låter som Bob Marleys "One love" och känns som Elvis Costellos "I want you".

När den först lanserades, tidigt på våren 1992, skedde det med en svartvit video där en jättelik hjord bufflar sprang i slow motion över den nordamerikanska prärien.

Det var allt.

Svart-vita bufflar i slow motion över prärien.

Jag kommer ihåg att jag såg den med Nyllet, min mentor och dyre vän, när jag precis hade flyttat till Stockholm och tiderna var bistra för ömma hjärtan och vi sa båda att vi aldrig sett något vackrare.

Den visades ytterligare ett par gånger.Sen drogs den in. "Inte tillräckligt kommersiell", deklarerade skivbolaget frankt och ersatte mästerverket med en helt meningslös snutt i vilken Bono satt på en stol i ett rum och tittade fåraktigt in i kameran.

För mig var det en slutgiltig bekräftelse på att rockvideor mest är skit.

Det pratas mycket strunt om de där små reklamfilmerna.

Att de är en konstart i sig.

Att de tillfört popmusiken nya dimensioner.

Att de på något sätt skulle vara viktiga.

Jag är så gammelmodig att jag anser att de i själva verket förminskar och urholkar. Det stora med musik är ju dess förmåga att skapa egna bilder hos lyssnaren, egna filmer, egna små rockvideor. Men om musiken redan från början är kopplad till färdiga bilder går den upplevelsen förlorad och i längden är jag rädd att hela projektorn kan rosta sönder. Drar man resonemanget till sin spets är rockvideor helt enkelt själsdödande. Kanske rent av fördummande.

Men okej, okej. Den här gloriösa MTV-veckan till ära ska jag väl ändå kunna nämna några få rullar jag trots allt tyckt om och faktiskt minns.

Här är en liten lista:

U2 - One (den första, indragna versionen)

– För att det ser ut som om Tarkovskij regisserat.

Bob Dylan - Subterranean homesick blues

– För att Allen Ginsberg står i bakgrunden och är salt.

Paul Simon - You can call me Al.

– För Chevy Chase och humorn.

The Clash - London calling

– För att Strummer, Jones och Simenon ser så äckligt coola ut i regnet.

Blur - Coffee & TV

– För att den är så rar.

Sen råkar jag gilla videor där dom är ute och går och därför är både Verves "Bittersweet symphony" och Massive Attacks "Unfinished sympathy" eviga favoriter.

Ha nu en hård vecka

Orsaker till extas

Per Bjurman

Publicerad: