Cirkusen är flippad – men bländande

Foto: helt galet ”Rhapsody in circus” tar fram det allra bästa ur både Wells och Bronett. Upplevelsen blir hisnande med showens mix av artister.
NÖJE

Tomteakrobaterna viner i luften.

Två galna schweizare hoppar rep på en vajer 20 meter över mitt huvud och en glittrig gymnast poppar upp ur Robert Wells flygel. Välkommen till Sveriges mest bisarra julshow.

Han har redan varit pianopirat, klätt ut sig till Robin Hood och sladdat in på scenerna som James Bond i helikopter.

Precis när du trodde Robert Wells förverkligat alla sina skruvade pojkdrömmar går han fullständigt bananas.

All in.

Duktiga cirkusartister

Wells och cirkuslegendaren Robert Bronetts ”Rhapsody in circus” är duons absurda kärleksbarn som inte tagit det bästa – utan snarare det mesta – ur de båda estradörerna.

Allt händer.

Hela tiden.

Blinka och du missar hur två dödsföraktande galningar testar höjdhopp på en lina i taket.

Titta åt fel håll och du ser inte de kinesiska maskeradlejonen som smyger omkring bland stolraderna. Eller hur den franske sprattelgubben Francesco yrar runt som ”Linus på linjen” – och enbart kommunicerar via en visselpipa.

Ni hör ju själva.

”Rhapsody in circus” är fullständigt flippat men också bländande. Och då för ovanlighetens skull inte alltid av Wells tangentteknik.

Inga elefanter

När Bronett lockar fram några av cirkusvärldens främsta aktörer får pianisten ofta nöja sig med att åka i den lilla karusellen. Som sin egen exklusiva komphund.

Några fler djur får vi tack och lov inte. För det enda som möjligen skulle kunna göra ”Rhapsody in circus” mer bisarrt är om Wells rider in på en elefantrygg.

Kan bli tradition

Å andra sidan har paret hotat med att göra det här glädjespektaklet till en tradition.

Bäst: Balansgalningen Freddy Nock på kamikazeuppdrag på en vajer högst upp i tältet.

Sämst: Den trötta överdosen av Wells trassliga julrock.

Fråga: Visst kan det vara bra med fler än en minientré till 4 000 personer?