”Jungleland” – en magisk upplevelse

NÖJE

Läs Per Bjurmans krönika

1 av 5 | Foto: Larsson och Bjurman på konsert.

NEW YORK. ”Jungleland” på Madison Square Garden ...

Det är nog faktiskt en av de största upplevelserna någonsin.

Man blir äldre och man får svårare att hetsa upp sig.

Det där med att jag numer ”hatar musik” är förstås

inte sant. Det är roligt att säga bara. Däremot är det väldigt sällan musik har den omtumlande effekt den hade på 15-, 20- eller 30-årige Biffen.

Det känns ofta som att jag hört allt och sett allt och känt allt och ungdomens kissnödiga överhettning inför allt som var någotsånär anständigt ter sig direkt främmande.

Därför vrider jag mig också i obehag när jag läser mina egna bidrag i den nyutgivna Kent-boken, där Sonic-redaktionen alltså samlat gamla texter om Eskilstuna-bandet. I sak hade jag kanske rätt, men alla de där superlativen, all den där reservationslösa euforin, alla verbala jämfota-hopp. Huh. Det är så ... fånigt.

Reaktionen under de två Springsteen-konserterna på

Madison Square Garden i veckan följer samma mönster.

Jo, det är ju bra. Det är till och med svinbra. Men inte känns det som det brukade göra.

Inte står jag med gråten i halsen, inte reser sig det lilla nackhår jag har kvar, inte försätts jag i den berusande trans 17-åringen levde på hela sommaren 1985.

Men ... plötsligt blir det nästan så igen i alla fall.

Det är andra kvällen. Springsteen har just dedicerat ”Meeting across the river” – en duktig raritet, det med – till nyligen bortgångne skådiskompisen Peter Boyle, när Roy Bittan glider ut i sitt mest klassiska intro.

Vänta nu, hinner jag säga innan den New York-turistande Markus Larsson slår en frivolt på parkettplätten intill mig , det här är ju ... för helvete:

”Jungleland”!

Jag ska väl inte upprepa

alla de där överorden, eljest lär jag i framtiden få sitta och skämmas även över den här texten. Låt mig bara säga att det verkligt stora är att höra det sällan framförda mästerverket här, i New York City. Det är en nationalsång här, en religiös hymn och ett Garden som går fullkomligt bananas så fort The Professor slagit ner tangenterna i det där introt vrålar sig extatiskt igenom varenda textrad.

Äh, förresten, den där återhållsamheten kan sticka och brinna. ”Jungleland” på Garden är en av de mest

magiska upplevelserna någonsin – och det är helt befogat att jag och Markus efteråt står och kramas som två tonårstjejer på Backstreet Boys-konsert.

Skäms hur mycket du vill, 50-årige Bjurman, om du nu råkar se det här ...

ARTIKELN HANDLAR OM