Så bra att man blir knäpp

avAftonbladet

NÖJE

Springsteen spelar hela ”Born in the USA” – och helvetet brakar loss

1 av 2 | Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
He’s on fire Bossen hälsar på publiken och plockar upp önskemål.

Aftonbladet sätter plus på låtarna:

The promised land

Intensitetens volym ökar minut för ­minut. Trestegsraketen i breaket när Miami Steve och Jake Clemons och Bruce växlar mellan soulgitarr och saxofon och munspel och kulminerar i ett arenaepiskt ”blow away!”-vrål är poesi.

Out in the street

Känns som den blir längre och längre – och bättre och bättre – för varje år som går. Mot slutet låter det som om ett amerikanskt vrålåk kraschar rakt in i en kyrka.

We take care of our own

I kväll tar E Street Band extra mycket och sätter ett knogjärn på den rasande och knutna näven i luften.

Wrecking ball

Har, trots sin relativt korta livslängd jämfört med Springsteens mest älskade klassiker, snabbt vuxit till en punkfolkig livefavorit som man inte vill vara utan. ”Hold tight to your anger!” Ingen annan artist kan göra lika upplyftande och hoppfull musik av rättmätig och politiskt laddad ilska.

Death to my hometown

Irländskt blås och tut. Viktig för senaste albumets och turnéns underliggade tema – den politiska vreden efter bankkrisen. Men i längden blir låten som att lyssna på Centerpartiet: ­Omodernt och tröttsamt.

Spirit in the night

Springsteen lägger ner extra mycket själ och glöd i sin predikan. Han eldar upp arenan tills ölen nästan förångas i plastmuggarna. Sedan gör han en version av sin gamla och sjukt dynamiska barnbandsgospel som höjer blodtrycket i showen till livsfarliga nivåer. Springsteen lägger sig bokstavligt ­talat i publikens famn. Inlevelsen är så stor att han glömmer bort texten.

Born in the USA

Och i kväll får svenska publiken hela ”Born in the USA”-albumet i present, från början till slut. Och då brakar ­helvetet loss. Sällan sett eller hört Springsteen sjunga texten i sin största kamplåt, som i dagens tappning är ett rytande och smutsigt monster, med samma stora känsla.

Cover me

Smått enastående när fem blåsare och en kör trycker på. Springsteen och Nils Lofgren får det att låta som om det står 46 gitarrer på scenen och slåss.

Darlington County feat. Honky tonk women

Framförs som den ska. Springsteen är mer ute i publiken än uppe på scenen. Det låter som om hela countrystaden Nashville har en gigantisk nyårsfest.

Working on a highway

Bruce leker Elvis vid kravallstaketet och ”Jailhouse rock”-skakar på benen. Det svänger som brylkrämsindränkt rockabilly.

Downbound train

Från lekfull utlevelse och bråddjupt allvar på en sekund. Tung och fullständigt knäckande version av den bittra novellen. Har Bruce någonsin sjungit den bättre?

I’m on fire

Magnifik amerikansk noir.

No surrender

Inledningen av sida b på vinylskivan. En av tidernas mest romantiska ­inspelningar.

Bobby Jean

... åh, herregud ... åh, herregud ... åh, herregud ...

I’m goin’ down

Springsteens mest skamlösa poplåtar där refrängerna smakar juicy fruit känns fortfarande vansinnigt underskattade. Speciellt när E Street Band låter som ett nöjesfält som lyser upp sensommarnatten ...

Glory days

Just i kväll verkar den bredbenta Budweiser-rocken få över 50 000 människor att känna sig som en baseballstjärna som just vunnit högsta serien. Samspelet mellan Miami Steve och Bruce Springsteen är ett rörande ... halleluja.

Dancing in the dark

Ett extranummer till mitt i ordinarie set. Så bra, så förkrossande bra. Hela arenan buggar till en av de svartaste och bästa texterna som någonsin har lyckats bli en partyhit.

My hometown

Gastkramande vacker. Texten om ­fabriker som läggs ner och jobb som försvinner och fattiga människor som inte har råd att flytta till ett annat och bättre liv är tyvärr tidlös.

Cadillac ranch

Raggarmotorn varvas upp igen. Och tack och lov framförs inte den klassiska spexrutinen som 1985, i för stora och lustiga hattar.

Shackled and drawn

Irländskt tut och blås. Hetare än under de fyra tidigare konserterna jag har sett i Oslo och Stockholm. Men ­låten kommer som en liten kalldusch efter fjorton fenomenala nummer i rad.

Waitin’ on a sunny day

En The Crystals-singel firar jul med ­cajunband i New Orleans.

The rising

Setlistan börjar följa det officiella standardformuläret igen.

Radio nowhere

Behållningen är, som alltid, när Max Weinberg börjar leka kulspruta och tömmer magasin efter magasin på trummor och cymbaler.

Badlands

Urladdningen i omstarten mot slutet, när Springsteen sträcker upp armarna i luften och sluter ögonen och nästan svävar av publikens högljudda stöd och kärlek ...

Thunder road

Svajar. Men inledningen av albumet ”Born to run”, albumet som gjorde Bruce till Boss, har tack vare blås­sektionen och soulkören och Springsteens lugnare tilltal blivit den perfekta avslutningen av ordinarie set.

Extranummer

Raise your hand

Det ständiga extranumret som Springsteen alltid brukade plocka fram när han ville mangla det sista ur publiken 1978 och 1980. I dag är Eddie Floyd-covern fortfarande en andlös soulrevy som slutar med att en överhettad Springsteen står på Roy Bittans piano och häller vatten över sig.

Born to run

Breaket mot slutet, den mullrande rundgången innan låten tar sats en sista gång, är så bra och hårt att det borde ges ut som singel.

Rosalita

Och i en spelning där Springsteen ler och skrattar lika mycket som han svettas ­dyker naturligtvis den här lyckliga ­karnevalen upp igen. Men den har ­inte längre riktigt samma power som när den fungerade som bandpresentation.

Tenth avenue freeze-out

Ibland är soulartisten Springsteen så bra att man blir knäpp.

Twist and shout

Första låten som Bruce lärde sig på ­gitarr har blivit den obligatoriska avslutningen i Sverige. Egentligen är det overkligt att ”Twist and shout” fortfarande fungerar. ­Extas, givetvis. Men det brukar ­vara en ännu häftigare och ännu längre extas med ännu större VERSALER.