Värmen lyfter showen – så bra är ”Rock of ages”

avJoacim Forsén

NÖJE

Fräser till – med spandex och bomber

1 av 9 | Foto: Mats Bäcker
Rockrävar Johan Rheborg och Kee Marcello äntrar scenen. Rheborg lyckas montera ner hela ­väggen mellan scenen och publiken med sina humorinslag.

Det är förstås frestande att ­vifta bort ”Rock of ages” som tramsig hårdrocksbuskis.

Och visst bygger musikalen på humor. Men det är värmen i tolkningarna som gör hela skillnaden.

Rheborg-showen får vi på köpet.

”Rock of ages” är ingen musikal med de små subtila uttrycken.

Det fräser till direkt. Neon, eld, bomber, spandex och, förstås, den där mysmjuka hårdrocken från 80-talet som handlade lika mycket om sprit, sex och fluffigt hår som om hit­refränger.

Yvig ciceron

Att den svenska uppsättningen håller jämna steg med den amerikanska förlagan musikaliskt står klart direkt men premiären på Chinateatern är ändå något annat.

Det är framför allt Johan Rheborgs förtjänst.

Medan resten av föreställningen är manusstram fungerar den lätt malplacerade komikern som en yvig och galen ciceron genom showen.

I heavy metal-stripigt hår och med sin typiska tajmning balanserar han mitt emellan musikal och stand up. Det blir träffsäkert och kul men framför lyckas Rheborg montera ned hela väggen mellan scenen och publiken.

Självklara låtar

Joacim Cans gör en stark och trovärdig musikaldebut som klubbägare men Bruno Mitsogiannis är stjärnan i kväll. Som städaren Drew med rockdrömmar imponerar rösten stort. Den banala storyn om rockklubben på Sunset Strip som ­hotas av stängning gör ”Rock of ages” till en musikal där just ­musiken är helt avgörande.

­Låtarna är så självklara att du måste ha sovit dig igenom hela rockhistorien för att vara vilse men utan värmen i tolkningarna faller allt platt och blir buskis.

Mitsogiannis ser till att det aldrig händer.

ARTIKELN HANDLAR OM

Scen