Liam

NÖJE

kaxig som fan

Han var 90-talets största rockstjärna och han går allvarligt in för att behålla den rollen. Puls har träffat Liam Gallagher.

Foto: Sara Ringström

Det är inte de skötsamma, de välkammade och välanpassade man minns. Det är rebellerna.

Inte bara för att de sätter sig upp mot auktoriteter. Eller ställer till med galet kaos. Eller tar som tvingande plikt att bryta mot varje regel. Visserligen gör de ofta allt det, men det viktiga är det här: de gör det med stil.

Emil i Lönneberga. Pippi Långstrump. Keith Richards. Jesus. Johnny Rotten. Maradona.

Där har ni sex rebeller. Här har ni en sjunde: Liam Gallagher.

Så här ligger det till: utan rebeller inga sagor, myter, skratt, upptäckter, nytänkande, ingenting.

Ta bort Pippi ’’jag-kastar-upp-poliserna-på-taket-och-går-inte-i-skolan’’ Långstrump och vad har vi? En grymt tråkig bok om Tommy & Annika. Ta bort Liam från Oasis och kvar finns ett band med fyra medelålders män i total avsaknad av utstrålning – inte minst sexuell sådan.

Men Liam?

Om rockvärlden av i dag kan liknas vid en människa är han dess kuk.

Detta faktum och inte Noel Gallaghers låtar gör Oasis till ett band som fortfarande attraherar nya och unga fans.

Alan McGee, Creation Records grundare och mannen som 1993 kontrakterade Oasis, har sagt att han visste att Liam var en rockstjärna innan han ens sett honom kliva upp på scen på King Tut’s club i Glasgow.

– Jag kunde se att han redan var en rockstjärna i sitt eget huvud.

Nu sitter Liam i baren på Berns med en Benson & Hedges i handen och det är sent i juni 2002.

– Jag kan inte tillräckligt mycket om världen för att förändra den, men en sak vet jag: om du ska göra nåt ska du göra det hela vägen. Om du är en rockstjärna, se då för fan till att bete dig som en. Jag ville bli en rockstjärna och det är det jag är. Det finns ingen annan rockstjärna i Storbritannien. Nämn en! Försök! Radiohead, Blur?? Skulle inte tro det.

En rockstjärna är en frihetskämpe.

Han sågar sönder vardagens galler, rymmer från fängelset och tar publiken med sig i flykten.

Han lever ut sitt liv i strid mot alla ’’ska’’, ’’måste’’ och ’’bör’’.

Det handlar om att älska sin rock ’n’ roll av hela sin själ och hela sitt hjärta och all sin kraft.

– Det här vill jag ha av en rockstjärna: Säg och gör exakt vad du menar. Ingen bullshit. Var äkta. Se cool ut. Uppenbart krävs också talang, att du kan spela och sjunga? Men det handlar inte ens om talang. Lite talang är OK. Passion. Själ. Det är viktigt.

De uppblåsta superlativer kritiker öste över Oasis under åren då de tre första albumen gjordes framstod redan när de uttalades och skrevs som verklighetsfrämmande.

I dag inser alla – ja, utom Liam då – att de var det.

Men folk trodde på dem då. Det gav Oasis det slags succé som gjorde att de kunde demolera hotellrum, spotta på amerikanska MTV-fans, skryta om sitt knarkande, dra sig ur en USA-turné – för att Liam plötsligt fick för sig att leta efter ett hus att köpa – och ändå veta att 14 miljoner människor skulle rusa iväg till affärerna och köpa nästa album.

De tog den gitarrbaserade ljudvägg grupper som Jesus & Mary Chain och Sex Pistols byggt före dem och dekorerade den med klassiska popmelodier. De hade i Liam en karismatisk frontfigur. Han gav intervjuer och levde ett liv som rockade lika hårt eller hårdare än musiken.

– De flesta band sitter liksom på ett staket och är rädda för att sätta ner fötterna på den ena eller andra sidan: gör vi si eller säger så går kanske försäljningen ner? De säger att vi är skandalösa, omåttliga, upprörande? Jag ska säga dig vad som är skandalöst, att alla de här banden inte har nåt att säga. Men jag. Jag har massor att säga. Ställ en fråga och du får ett passionerat svar.
– I morse var jag

uppe klockan sex,

ready to fucking go!

Okej. Ni var som bäst på de två första albumen, eller hur?

– Tyck det om du vill. Det är cool. Jag håller inte med. ’’Be here now’’ är helt jävla grym men folk snackade om den plattan som om vi hade fått aids eller nånting. ’’Standing on the shoulder of giants’’ är inte vår bästa platta, men den är inte skit och vårt nya album är storartat.

– Du vet, vi kunde lagt av efter två album och förvandlats till mysterium, till myt. Men fuck that! Jag gillar vad jag gör. Det handlar inte om att vara berömd, inte om pengarna heller, även om jag gillar dem, det handlar om att sjunga och spela och bli intervjuad och fotograferad. För bandets skull. Jag är en rockstjärna. Fattar du? Jag gillar allt med det här livet.

Liam var jämsides med Kurt Cobain 1990-talets största rockstjärna. På många sätt var de varandras motsatser. Liam var livsglädjen och Kurt livströttheten.

Kurt sköt sig.

Liam är ute på Europaturné och Oasis har ett nytt album i bagaget.

– Det här är känslomässigt den bästa turné jag upplevt, att jag känner så efter tio år säger en del? Du vet, i morse, var uppe klockan sex, ready to fucking go! Tvättade mig och ut genom dörren! Så länge jag känner så kan jag hålla på för evigt. Jag har tonvis med passion och det är därför vi enligt mig fortfarande är världens bästa band. Vi gör det för att vi menar det. Vi är inte del av nån scen. Oasis är Oasis. Folk kan gilla oss eller inte.

Liam känner sig totalt främmande för de radikala kursändringar Blur och i än högre grad Radiohead gjort i sin musik. På ett sätt är det lite konstigt. Beatles, det vill säga hans idoler, gav sig ju i snudd på varje album ut på färd mot okända horisonter.

– Det var den tiden. Beatles hade grymt bra droger. Går inte att ta LSD som världen ser ut i dag. Allt är för jäktigt. Men Radiohead? Varför? Varför förändra rock ’n’ roll? Jag vill inte förändra den och inte att nån annan heller ska göra det. Den är bra som den är. Tro mig, hela den här resan Radiohead är ute på, den är en återvändsgränd. Om ett år kommer de att göra musik som låtar som ”Creep” igen. De kastar bort sin jävla tid och jag har inte tid att göra musik som låter helt sjuk.

Liam säger att allting för hans del började i sjuårsåldern. Då förälskade han sig i rock ’n’ roll.

– Efter ett gig med The Stone Roses var saken klar. Visste att jag ville bilda ett band och upptäckte att jag hade en okej röst. Började gå på konserter. Grävde ner mig i skivor med Beatles, Kinks, Who, Rolling Stones, Pink Floyd? Kände så här: i musiken kan jag möta människor utan att behöva prata med dem. Jag menar, majoriteten därute har jag ändå ingenting gemensamt med, så varför prata med dem? Men i musiken kan vi förenas.

Publiken har blivit mindre sen Oasis kommersiellt sett största år 1995–1997.

– Vi är inte världens största band. Jag tror inte vi kan förändra världen men vi kan fortfarande göra den en smula bättre, säger Liam Gallagher.

arkiv Liam

Tio år och fem skivor med Oasis

Tore S Börjesson ([email protected])