Finalen borde inte vara i den här blasé-staden

Publicerad:
Uppdaterad:

NÖJE

Per Bjurman från finalstaden Stockholm

Vem bryr sig om schlager vid Stureplan?
Foto: BJÖRN LINDAHL
Vem bryr sig om schlager vid Stureplan?

Går genom city och försöker hitta lite schlagerfeber.

Det är som att leta efter celluliter på Fame-Jessicas ben.

Lägg finalen någon annanstans nästa år.

Per Bjurman.

Stockholm förtjänar den inte.

Personligen har jag ingenting emot att vara hemma.

Efter fyra veckor i det egendomliga, dekadenta reservat schlagervärlden utgör känns det som en lisa att helt lugnt promenera över Strömbron och kisa mot en mjuk, vänlig, stockholmsk vårsol.

Det är lika förtjusande att fortsätta genom förmiddagsstilla Kungsträdgården, korsa hetsiga Hamngatan, snedda över Norrmalmstorg, vagga uppför Biblioteksgatan och slutligen nå stimmet vid Stureplan.

Att den bedårande staden inom bara några dagar står värd för superfinalen i Melodifestivalen märks dock inte mer än att det bara är 996 år kvar till nästa millennieskifte.

Det är ju lite märkligt.

Var vi än kommit den senaste månaden har städerna levt upp.

Febrat.

Jagat upp stämning och intresse.

Solat sig i glansen av hela vårsäsongens allra populäraste tv-produktion.

Men när det väl drar ihop sig, när det är dags för själva crescendot, då hamnar vi på ett ställe där de allra flesta bara rycker på axlarna.

För så är det.

Stockholm är för coolt.

Stockholm är för blasé.

Stockholm är för vant vid stora evenemang och struntar faktiskt ganska blankt i Melodifestivalen.

Hur fint jag än trivs i min hemstad borde finalen därför arrangeras någon annanstans.

Tänk om vi vore i exempelvis Karlstad NU. Vilket fruktansvärt drag det skulle vara.

Likaså i de städer som visat intresse men ännu inte ens fått arrangera en delfinal. Till exempel Västerås, Helsingborg, Linköping eller Skellefteå.

Varför kunde man inte lägga finalen på såna platser?

Jag tror de städerna skulle ha vält.

Därmed hade man nästan kunnat överse med att man inte kan promenera över Strömbron i de städerna.

I dag, onsdag, ska det vara The Thomas Hall Sessions.

Men det är det inte.

Verkligheten känns mycket svår att anpassa sig till.

Vågar absolut inte tippa ännu. Jag tror fortfarande att praktiskt taget vem som helst kan vinna på lördag. Men om jag personligen får gradera startfältet - alltså ranka de tio bidragen efter min egen smak - ser listan ut så här:

1. Lena Philipsson. 2. After Dark. 2. E-Type. 4. Fame. 5. Petra Nielsen. 6. Hanson, Carson & Malmkvist. 7. Andrés Esteche. 8. Shirley Clamp. 9. Sara Löfgren. 10. Sandra Dahlberg.

Men nu består jobbet i ett försöka lista ut hur ni och medlemmarna i de olika jurygrupperna resonerar.

Det är en helt annan sak.

Han från Skara säger i konkurrerande publikationer att Sverige skulle bli utskämt om exempelvis After Dark skickades till Istanbul.

Jag kan komma på väldigt mycket annat svenskt, inte minst härstammande från västgötaslätten, jag skulle skämmas betydligt mer för.

För övrigt trodde jag att även Han hade lärt sig att resten av Europa inte nödvändigtvis tänker som västgötar.

1998 vann Dana International i Birmingham.

After Dark kan utan tvekan återupprepa den succén i Turkiet.

Per Bjurman

Publicerad: