Countrymusik kan man lita på

NÖJE

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden

Stabil artist Brad Paisley är tillsammans med Gillian Welch årets bästa countryartister, enligt Fredrik Virtanen som söker sig till stadig country­musik i förvirrade tider.

Det är inte hippt att sjunga om bilar, småstäder eller om mamma men det gör countrymusiken ändå.

Countrymusiken står där, pålitlig som ett berg, i förvirringens tid.

Fredrik Virtanen.

Börserna faller och ingen vet riktigt vad det beror på, det är kravaller i England och ingen vet riktigt vad det beror på.

Ingen vet men alla har en åsikt eller en agenda, ibland omsorgsfullt presenterad på internet, ibland helt slött presenterad med kanske bara ett ord, kanske bara ­ordet ”röven”.

Det är en röra, alltihop.

Speciellt rörigt är det såhär års, i den konstiga månaden augusti, månaden som fått den gravt otacksamma och rent av hopplösa uppgiften att

separera sommaren och hösten från varandra.

Man vet inte vilken fot man ska stå på. Det finns ingen fot. Inte ens SMHI vet vad som pågår.

Då står countrymusiken där som räddaren i nöden.

Countrymusik är inte bara stark och äkta, den är banal också vilket är en ­underbar fördel ibland. Country är vitt eller svart, man ägnar sig inte åt grå­zoner i Nashville, Tennessee. Antingen är man glad. Eller så är man ledsen.
 

Countrymusik påminner på så vis om den svenska schlagern eller den svenska dansbandsmusiken, men är tuffare.

Foto: AP
Gillian Welch.

I mitt tycke är årets två främsta countryskivor Brad Paisleys ”This is country ­music” och Gillian Welchs ”The Harrow & the harvest” och jag lyssnar på dem om och om igen just i detta augustinu.

Brad Paisley sjunger mainstreamcountry fetare och bredare än ­Interstate 40 medan Welch går omkring med en ledsen banjo och plockar torra kvistar i ett kargt ”Winter’s bone”-landskap.

Eftersom detta är längtans, saknandets, ­vemodets och förvirringens tid så tycker jag allra mest om Brad Paisley. Hos Paisley vilar inga ledsamheter. Är man från West Virginia och lyckats ta sig därifrån så har man bensin i blodet och automatisk humor tammefan.

”You’re not supposed to say the word ’cancer’ in a song / And tellin’ folks Jesus is the answer can rub ’em wrong.

It ain’t hip to sing about tractors, trucks, little towns, and mama / Yeah that might­ be true. / But this is country music and ­we do.”
 

Det är inte coolt att sjunga om hålor, pickuptruckar eller om mamma, men det skiter Brad Paisley i. Det skiter country i. Country är sig självt nog. Country står stadigt och struntar helt i att det blåser.

I mitt manshjärta finns alltid plats för countrymusik men jag glömmer ofta bort den – ungefär som man glömmer en ungdomskärlek eller en oförglömlig natt – men så plötsligt knackar det på dörren.

Där står countrymusiken när man som mest behöver den.

– Får jag komma in?

– Hjärtligt välkommen.

avFredrik Virtanen

ARTIKELN HANDLAR OM