”The force” skriker efter att bli tv-serie

Markus Larsson: ”Briljant doldis är deckarförfattarnas största favorit”

Som ”Gudfadern” fast med poliser, så beskriver Stephen King ”The Force”. Bilden är ett Montage.
NÖJE

Don Winslow.

Efter 17 böcker ska han inte behöva någon presentation.

Och kanske kan ”The force” bli det stora genombrottet för den amerikanska kriminallitteraturens bästa doldis.

Fanns egentligen bara ett datum att hålla reda på i år:

20 juni.

Då släpptes Don Winslows nya roman ”The force” – en brutal och omtumlande thriller om poliskorruption i New York.

För de flesta säger säkert namnet Don Winslow ingenting.

Han är fortfarande en stjärna hos entusiaster och andra författare.

Michael Connelly, som har skrivit de populära böckerna om Harry Bosch, kallar honom för en mästare. Lee Child säger att ”The force” antagligen är ”den bästa polisromanen som skrivits”. Stephen King går naturligtvis ännu längre:

”Tänk 'Gudfadern', fast med poliser.”

När jag träffade Jens Lapidus på en deckarfestival i fjol kunde han inte sluta prata om hur imponerad han var av Don Winslow och boken ”The cartel”.

Och det är nog där man ska börja. Med ”The power of the dog” och uppföljaren ”The cartel” hittade Winslow sin röst. De storslagna berättelserna handlar om det mexikanska knarkkriget och handlingen sträcker sig över ett halvt sekel.

Don Winslow är känd för sin noggranna research. De blodigaste scenerna i ”The power of the dog” och ”The cartel” är plockade från polisrapporter och nyhetsartiklar.

Han lade även ner flera år på intervjuer och bakgrundskoll inför ”The force”. Och om ens tio procent av fiktionen stämmer är New York fortfarande ett mycket ruttet äpple.

Winslows skildring av Manhattan har väldigt lite gemensamt med den gentrifierade storstaden som länge har varit ett turistmål för trendkänslig och urban svensk medelklass.

”The force” är namnet på en specialstyrka som bekämpar grov brottslighet med okonventionella och kriminella metoder. Under ledning av kriminalinspektören Denny Malone, den självutnämnda kungen av norra Manhattan, är det ingen större skillnad på hans gäng och drogkartellerna. Den starkaste vinner.

”The force” har inte samma unika glans som Don Winslows bästa böcker. Att skriva om poliser i New York med korthuggna meningar – vissa är så hårda och ultramacho att det går att skära glas med dem – blir lätt en klyscha.

Men när romanen ökar farten och på ett övertygande sätt visar hur systematisk korruption är ett beroendeframkallande knark som finns överallt och äter upp samhället inifrån går det inte att släppa taget om pärmarna.

I ”The force” möter den febriga intensiteten från Martin Scorseses ”Maffiabröder” den komplexa tv-serien ”The wire”.

Boken skriker efter att få bli tv-serie eller film. Och regissören Ridley Scott, som också köpte ”The cartel”, snappade upp filmrättigheterna innan ”The force” publicerades.

Jag kan se framför mig hur exempelvis Josh Brolin spelar huvudrollen som Denny Malone. Brolin var fenomenal som korrumperad snut i just Ridley Scotts ”American gangster”.

Dow Winslow kan vara för svår för att bli en blockbuster. Han erbjuder varken tröst eller lyckliga slut. Skalan i ”The force” består av två färger – mörkt och nattsvart.

Men varje gång som jag läser honom snurrar samma fråga runt i huvudet:

När ska han lanseras ordentligt på svenska?

FAKTA

Larssons topp tre

1. ”Something to tell you” (album, Haim)
Nya skivan möts av blandad kritik. Själv är jag väldigt förtjust i gruppens distanslösa kärlek till 80-talets största hitrefränger.

2. ”Sum” (singel, Loney Dear)
Peter Gabriel, som släpper Emil Svanängens musik på sitt bolag Real World, beskriver honom som ett europeiskt svar på Brian Wilson. Loney Dear känns kanske ännu mer som ett svenskt svar på Bon Iver.

3. ”Sabotage” (mash-up, Beastie Boys & Sesame Street, Youtube)
Virala Youtube-stjärnan Mylo The Cat mosar ihop mupparna från ”Sesame Street” med videon till Beastie Boys ”Sabotage”. Kakmonstret, Ernie, Bert, Big Bird, Oscar the grouch och inte minst – Super Grover. Äh, det är en fest.