Ett lättsmält och mediokert ingenting

NÖJE

Ännu en vecka.

Ännu en TV 4-lördag.

Och ännu ett mediokert avsnitt.

1 av 8 | Foto: TV4

Vissa menar att årets säsong den sämsta någonsin.

Hittills, bör väl tilläggas.

Det förtjänar en mycket viktig motfråga:

Har ”Så mycket bättre” någonsin varit bra?

Eller rättare sagt – har programmet någonsin varit fantastiskt?
När då? Påminn mig gärna. Och kom inte dragandes med Magnus Ugglas ”Jag och min far” en gång till.

Inget fel på Ugglan, och ursäkta om jag tjatar, men hans version bör inte ställa Olle Ljungströms original i skuggan. Det är historieförfalskning.

Och en Miriam Bryant händer bara en gång.

Poängen med ”Så mycket bättre” är inte att vara fantastisk, omtumlande och utmanande. Poängen är att maxa myset. Att ständigt jaga efter den minsta gemensamma nämnaren, att nå ut en stor publik som inte är särskilt intresserade av musik, att inte skrämma bort en enda tittare, oavsett ålder.

Very important business

Då blir det så här. Och det ska det nog vara så här också. De minnesvärda ögonblicken är ett undantag. Underhållningen filas ner till ett mycket lättsmält piller utan lukt eller smak.

Dessutom börjar det bli rätt tydligen att programmet i dag är pr-strategernas lilla höstblot. Det är very important business för artisternas och skivbolagens marknadsplaner. Inget känns spontant eller överraskande längre, bara krystat.

Sedan är ju ingen av årets deltagare direkt kända för att kunna spela apa för massorna heller. Vilket naturligtvis innebär att den lilla teatern mellan låtarna blir aningen olidlig.

Var det någon som trodde på att vuxna människor med kikare kan stå och glo på en örn utan att fatta att den är uppstoppad, som sällskapet gjorde i förra avsnittet? Eller hur.

Och hur var Kikki Danielssons och Tomas Andersson Wijs promenad då?

Gud? Om du finns däruppe, förlåt oss för våra allra löjligaste synder.

Avspänd Moneybrother

Anders ”Moneybrother” Wendin passar för övrigt utmärkt i detta format. Han pratar mycket och avväpnande om, ehm, nästan allt. Och att se klippen från åren när han slog igenom och backades av blåssektionen Viktor Brobacke och Gustav Bendt var en nostalgisk påminnelse om när han var en av Sveriges bästa liveartister.

Om Wendin ställt upp för några år sedan skulle säkert intrycket ha blivit ännu bättre, men nu måste man hela tiden titta på helheten genom mer cyniska glasögon.

Det märks rätt tydligt att Uno Svenningsson och Tomas Andersson Wij har hög ambitionsnivå i sina tolkningar. Och Icona Pop plockar lekande lätt upp och förstärker hitpotentialen i ”They’re building walls around us”. Och, förlåt igen, det var väldigt kul när Andersson Wij sa att han ville injicera heroin i pungen.

I övrigt är ”Så mycket bättre” just nu ett program om musik som man kan titta på med ljudet avslaget.

Utan att missa något särskilt alls.

Det var kanske målsättningen från början.