Jag har ännu inte begripit framgångsreceptet

Några av årets deltagare i ”Mästarnas mästare”.
NÖJE

Sveriges bästa tv-program kan ställa sin programledare i fören av en eka utan att det känns töntigt.

Men jag vet vad som kan sänka Mästarnas mästare.

Jag har sett den norska versionen och det var ingen vacker syn.

Mästarnas mästare är ett belgiskt format som har spritts över Europa utan att få fäste. Nederländska versionen självdog efter en säsong, samma sak med finska Mestareiden mestari. Originalet Eeuwige Roem överlevde fyra år, så i dag är det bara två länder som fortsätter att skicka sina idrottspensionärer söderut på tävlingsvecka.

Norge är klart med sin åttonde säsong. Sverige är inne på sin nionde.

Den svenska upplagan har förändrats med åren. Inte bara har stjärndensiteten minskat, produktionen har också börjat fjäska för deltagarna med färre inspelningsdagar och en styckning av storgruppen till två små. För att få med Peter Forsberg bjöds familjen ner utan att särbehandlingen filmades.

Sensationellt nog bibehålls tittarsiffrorna över två miljoner. Maskineriet med Pontus Gårdinger (producent) och Micke Leijnegard (programledare) vid spakarna är så effektivt på att framställa mys och dramatik att vi blundar för att hälften av deltagarna är okändisar. Vi glor, ler, hejar, sväljer.

Avsnitt åtta är inget undantag. Från Leijnegards båtmonolog till Björkmans armborst är det fängslande och jag kan knappt förstå varför, det är bortom logiken, så en tanke formas: Kan vanan ha gjort mig blind för programmets styrkor? Borde jag se en annan version för att uppskatta vad vi har i Sverige?

I vetenskapens namn spolar jag igenom den senaste norska säsongen, den finns på Youtube, och noterar att de också har ”på tårna” (de är sämre än Helen Alfredsson) och ”90 grader” (de är bättre än alla svenskar)

Det finns också tre skillnader.

1. Deras vinjett är sämre. Inget landskap, ingen Popsicle-Andreas Mattsson-skriven vinjett, inga insprängda bilder från karriärerna. I stället bara slow motion-bilder av deltagarna inspelade i studio.

2. Deras nattduell föranleds av en helt onödig samling vid en stentrappa där grenjumbon avslöjar sin duellant. Detta bidrar inte med någon som helst spänning utan det vore bättre att låta alla andra stanna i huset.

3. De har kommentatorer. Detta är ett synnerligen fånigt grepp som också den genanta kopian Superstars i Kanal 5 hade. Två röster refererar grenarna som om det vore lajvsänd elitidrott, de berömmer och beklagar och jublar tills allt förvandlats till ett flåsigt Gladiatorerna.

Nej ni. Nio säsonger in i en av svensk tv:s största moderna succéer har jag ännu inte begripit framgångsreceptet, men jag kommer att fortsätta titta ändå. Men tio avsnitt av Mesternes mester har visat vad som hade fått mig att överge programmet omedelbart. Kommentatorer. Detta satans otyg.