”Paradise hotel”-Eric talar ut om depressionen: ”Det var en käftsmäll”

1 av 3
NÖJE

Eric Hagberg fick lämna ”Paradise hotel” i veckan.

Men egentligen ville han därifrån. Eric, som kämpade mot en depression när han åkte till lyxhotellet i Mexiko, mådde för dåligt för att orka stanna kvar.

– Jag kände inte igen mig själv och vetskapen att jag skulle spela in tv då blev jätteläskig. Det gjorde att jag fick panik, berättar han för Nöjesbladet.

Eric Hagberg, 22, från Kristianstad i Skåne har gått igenom en tuff depression.

Han gjorde comeback i pågående säsong av ”Paradise hotel”, lika leende och självsäker som när han kammade hem dokusåpan tillsammans med Paulina ”Paow” Andersson 2014.

Men allt var en fasad. Han brottades med tunga tankar, som han trodde att paradismiljön i Mexiko skulle kunna råda bot på.

– Jag tänkte, ”shit, sol och Mexiko kommer lösa den biten ganska bra.” Men jag inser ju att det här är ingenting som försvinner under en vecka, bara för att man lever i solen ett tag. Jag fixade det inte. Jag kände inte igen mig själv och vetskapen att jag skulle spela in tv då blev jätteläskig. Det gjorde att jag fick panik, berättar han när Nöjesbladet når honom på telefon.

”Jag blev rädd”

Det började i januari. Eric Hagberg, som gärna har flera bollar i luften och dessutom fått smak på livet som modell i Miami och Los Angeles, bestämde sig för att landa i hemstaden Kristianstad ett tag – pausa och ta det lugnt.

Men det blev för lugnt. Med tystnaden och isoleringen kom svåra tankar och en förlamande känsla av att inte ha ork eller lust till något.

– Jag kom in i den onda spiralen. Jag tränade ingenting, hade ingen aptit. Sedan började panikångesten smygandes. När den kom fattade jag inte vad som hände. Det var läskigt. Det gjorde att jag blev rädd för vad som hände med mig och då gjorde jag saken värre genom att låsa in mig.

Han förstod att han behövde hjälp – men vågade till en början inte be om den.

– Jag var så himla rädd för att söka hjälp för att ta mig ur depressionen. Jag tänkte, herregud, vad ska folk se? Det ser ju bra ut utåt sett. Som att mitt liv är perfekt, så jag var jätterädd för att bryta den fasaden.

En käftsmäll

”Paradise hotel” blev toppen på isberget. Enligt kontraktet skulle Eric Hagberg vara i Mexiko en månad, men efter två veckor gick det inte längre och han fick åka hem, berättar han.

– Då hade jag ju två veckor i Sverige, där alla trodde att jag skulle vara borta. Det tyckte jag var rätt skönt där och då. Jag skulle inte träffa någon, inte synas, bara ta på mig luvan och gå mina power walks och hoppas på att bli bättre, men i stället orkade jag ingenting. Jag fastnade hemma i min egen säng i en månad och reste mig knappt under hela den tiden. Där small det på ordentligt med depressionen. Det var en käftsmäll.

Han tappade energin och sov sig igenom dagarna. Bara att förmå sig att äta mat tog på krafterna. Till slut reagerade familjen – och förstod att något var fel på riktigt.

– Jag blev räddare och räddare och till slut trodde jag att jag höll på att bli en annan människa och det var då jag tänkte att jag måste söka hjälp. Mamma hjälpte mig framförallt att prata med psykolog och kbt-terapi.

Hur hjälpte det dig?

– Bara genom att prata om det, det är ju första steget, och efter det kom saker tillbaka. Jag orkade springa, jag började äta och fokuserade på att äta rätt.

Han fick även verktyg till att hantera bakslagen, dagar då han plötsligt mådde sämre efter att ha varit bra ett par dagar.

– Det är ett steg i läkningen. Tar du inte hand om det, kan du bli ännu mer skrämd av att du mår dåligt igen efter att ha mått bra.

Hur pass illa var det när du mådde som värst?

– Jag tänker inte säga hur illa det var, men det var jävligt illa.

Är du rädd för att falla tillbaka någon gång?

– Verkligen inte. Rädslan är en bidragande faktor till negativitet och det är ingenting jag utsätter mig för längre. Jag har haft fullt med energi nu.

Hur mår du i dag?

– I dag mår jag jättebra. Jag är så tacksam för mitt välmående och så enormt glad och försöker sprida så mycket positivitet för varje dag som går. Det har lärt mig en stor läxa, att jag måste kunna ta hand om mig själv innan jag kan ta hand om någon annan, säger han och fortsätter:

– Jag gör tacksamhetsträningar varje dag. Hade bara alla förstått hur viktig den mentala biten är, så finns det så mycket vi människor vi kan åstadkomma. Men huvudet är vår största fiende.

ARTIKELN HANDLAR OM