Björn Skifs

Björn Skifs: Jag bubblar av lust – men inte nu längre

Legendaren om livet under pandemin och sin allt sämre hörsel: Smög sig på

Av: 

Anna & Hans Shimoda

Björn Skifs.
Björn Skifs.

NÖJE

Han har stått på scenen sedan 60-talet – vilket har satt sina spår.

Björn Skifs har numera hörapparater och enligt prognosen kommer det långsamt bli sämre.

– Skräcken har alltid varit att bli döv.

”Han tycks evig i alla aspekter”.

Så avslutas motiveringen till att en av våra mest folkkära artister, Björn Skifs, tidigare i år valdes in i Swedish Music Hall of Fame.

På tiden kan tyckas, men själv är Björn överraskande blygsam när vi träffas över en kaffe i hans och hustrun Pernilla Skifs prunkande trädgård i Österhaninge.

Vad tänkte du när de ringde?

– Man har gjort ett litet, litet avtryck. Det är häftigt, det är så många av mina gamla idoler som är med där som Povel Ramel och Bengt Hallberg

Hur har det här pandemiåret varit för dig?

– Rent arbetsmässigt var det en rätt bra timing, jag hade tänkt ha ett väldigt lugnt år. Men rent personligt har det varit eländigt. Jag är ju i riskgrupp så Pernilla har varit vakthund. Jag har ibland åkt med och handlat, men suttit kvar i bilen. Jag måste ju få se människor.

Björn Skifs.

”Blivit lite håglös”

Har ni gått varandra på nerverna eller har ni lyckats hålla sams?

– Det har gått bra oss emellan. Men vad det gäller jobbet så har man mindre lust och energi, jag har blivit lite håglös. Vanligtvis brukar det bubbla av idéer och lust, jag gör ju det jag gör på grund av lust. 

Innan du kom nämnde Pernilla för oss att du jobbar lite på ett nytt album som kanske ska mynna ut i en föreställning?

– Det är en förhoppning, men den här håglösheten har gjort att det inte riktigt har konkretiserats. Plattan är inte inspelad än och den får visa vad det blir för typ av föreställning. Men jag vill att det blir litet och intimt.

Du har en mjuk nalleaura och känns som svärmorsdrömmen personifierad. Är det en image du har odlat medvetet?

– Haha! Nej, för Guds skull! Jag ville vara en tuff kille, men det sket sig. På någon enstaka fotografering har jag tänt en cigarett och försökt se lite svår ut. Men vad hjälpte det? Man är som man är, och jag är nog som de allra flesta och jävligt vanlig.

Till shoppen
Björn Skifs.

Hur har du upplevt kändisskapet, har det varit på gott och ont?

– Det har varit på gott och ont, men för min del har det nog mest varit på gott. Folk har varit väldigt hyggliga, men det är klart jag gärna skulle vilja ha den där on-off-knappen så man ibland skulle trycka på off och bli inkognito. Det kan ju vara skönt att få vara det.

Vad skulle du säga är baksidan?

– Det är väl att man hela tiden är betittad och bedömd. Jag och Magnus Härenstam pratade om det en gång, han fullkomligt älskade att vara kändis och tyckte det var underbart att folk kom fram, att man fick gå före i kön och bli betjänad. Han älskade det.

Snudd på folkskygg

När du blir behandlad så tycker du kanske det känns lite jobbigt?

– Snarare så. Det är ingenting jag njuter av eller utnyttjar.

Här flikar Pernilla in:

– När grabbarna var små kunde vi inte gå på tivolin och sådant. En gång var vi på Liseberg men kom ingen vart. Folk kom hela tiden fram och ville ha autografer och barnen ville ju bara till nästa karusell. Vi har också fått undvika allmänna badstränder, eller så har jag fått gå dit själv med dem. 

Kan det innebära att man blir snudd på folkskygg och undviker vissa saker?

– Ja, vissa saker, situationer, platser och tillfällen. Men det har blivit ett sätt att vara och det är ingen större uppoffring. 

Björn Skifs sitter på en pall på parkettgolvet och spelar en vinylplatta på en grammofon hemma i vardagsrummet i Stockholm 1973.

Vi måste förstås också prata om ”Hooked on a feeling”.

– Den kommer jag aldrig ifrån, och det vill jag inte heller. Däremot fanns det en tid då jag var trött på den och inte sjöng den. När vi sedan började med Badrock på 80-talet fick de tjata på mig, men jag ville inte göra den där gamla låten.

En gammal USA-etta är väl inget att sjunga.

– Haha, exakt. Men de lyckades övertala mig och jag blev helt överrumplad och överväldigad av publikens reaktion och insåg äntligen hur bra det var att ha den där låten.

”Aldrig varit bitter”

Du och Blåblus nådde ju förstaplatsen på Billboard, men följde inte riktigt upp det. Kan du ångra det?

– Vi gjorde nog så gott vi kunde. Men vi hade inte backning och egentligen vet jag inte om vi hade riktig lust heller. Vi såg vad som krävdes för att överhuvudtaget lyckas i USA och det hade inte vi. Men jag har aldrig varit bitter över att det inte blev mer. Ska jag vara ärlig så längtade jag hem till folkparkerna, så jävla bonnig är jag. 

Om vi ska prata om något annat så fyller du 75 år nästa år?

– Får jag bara vara frisk och kry är det inget problem att bli äldre. Det finns nog också fördelar med det, man prioriterar om saker och man kan välja bort och välja till. Det enda är ju att kroppen inte hänger med och man orkar inte heller lika mycket och trubbas av lite. Idéerna kommer inte lika lätt längre och lusten och hungern avtar. 

Du har sagt att du börjar känna dig nöjd och att det är skrämmande?

– Det är aldrig bra. Jag känner att jag mer eller mindre har börjat trappa ner. Men det kanske kommer en ny våg med energi och lust. 

I dina memoarer ”Mitt liv som scengångare” tar du upp ”Spök” som Pernilla regisserade. Du skriver att de båda huvudrollsinnehavarna betedde sig illa mot henne?

– Jag och Loa hade god kontakt innan och hade varit på semestrar och umgåtts. Jag hade också uppskattat honom för allt han gjort, han var en jävligt rolig snubbe. Men det visade sig att han hade flera sidor.

Pernilla och Björn Skifs 2020.

”Mår fortfarande dåligt”

Det är inte så vanligt att du går ut och Alexander Bard-vevar. Det måste ha tagit?

– Absolut. Vi mår fortfarande illa när vi tänker på det där. Mest jobbigt var det naturligtvis för Pernilla, jag tror inte de klarade att ha en kvinna som regissör. De var rent jävla elaka mot henne och tyckte hon var urusel. Man kan ju tycka vad man vill om folk, men man behöver inte vara elak för det. 

Ni fick inte ens komma till föreställningen?

– Precis. ”Sätt inte er fot här, vi vill inte ha er här”. Hallå, det är ju vår pjäs, vi står för den och har varit med och betalat den. Men jag smög dit ändå. Det hela var jobbigt som fan och är nog den tråkigaste biten i mitt liv. Mitt i allt skickade Loa ett brev. Jag trodde att han kanske skulle försöka räta till allt lite. Men det var påspädning av gallan och framför allt mot Pernilla. 

På tal om Pernilla hade folk åsikter om åldersskillnaden när ni träffades? Vi vet hur det kan vara, det skiljer 22 år mellan oss.  

– Då vinner ju ni, fantastiskt! Pernilla var 21 när vi träffades och folk antydde att jag var gubbsjuk medan Pernilla bara var ute efter en kändis med pengar. Man blev så trött. Men sedan märkte de att tiden gick och det var vi ändå. 

Men du fick kämpa ett tag innan Pernilla nappade?

– Jag såg till att hon fick ett jobb så jag skulle få träffa henne. För en gångs skull var jag lite rävaktig där. Jag har alltid varit så tafatt med det andra könet, så det där var ovanligt för att vara jag. Men jag insåg att det var allvar, då blir man mer…

Grottmänniska?

– Dels det men också beslutsam. Jag har haft tur i mångt och mycket, men den största turen är att jag träffade Pernilla – och framför allt att hon ville ha mig.

Varnar för hög volym

Avslutningsvis pekar Björn mot öronen och sina knappt synbara hörapparater.

– Jag vill gärna slå ett slag för faran med hög volym. Jag har själv utsatt mig för eländet i alla år vilket gör att jag måste ha hörapparater nu. Jag har dessutom tinnitus. Unga människor måste tänka på det där, annars kommer vi få en hörselskadad generation. Många tar inte heller tag i det, men att ha hörapparat är inte mer pinsamt än att ha glasögon.

Som musiker måste det känts läskigt när det upptäcktes att du hade nedsatt hörsel?

– Skräcken har alltid varit att bli döv. Men det smög sig på så omärkligt, det var inte förrän jag kollade hörseln i samband med en annan undersökning som det upptäcktes. Ska jag bli döv nu? Jag tyckte ju inte att det var någon fara. Men när jag sedan fick testa hörapparater och tog en promenad till bilen hörde jag plötsligt knastret av grus. Det hade jag inte hört förut så det var bara att resignera. Allt blev plötsligt färgfilm.

Hur är prognosen nu, kommer det långsamt bli sämre?

– Ja, så är det tydligen och det märker jag. Därför har jag hörapparaterna varje vaken stund. Det gäller att stimulera hörselnerverna så mycket som möjligt. Gör man inte det är det precis som en arm man inte använder, då lägger den ner.

Till shoppen
Anna och Hans Shimoda möter Björn Skifs.

BJÖRN SKIFS OM…

…att han inte varit så förtjust i sin röst:

– Det tog lång tid innan jag vande mig vid att höra den överhuvudtaget och jag var inte speciellt förtjust i den. Men nu har jag vant mig och då och då tycker jag den låter bättre än annars. Ibland har jag till och med tillåtit mig själv att vara lite förtjust i den.

att Elvis Presley sjungit in ”Hooked on a feeling”:

– Jag fick en anonym försändelse med en cd och ett konvolut med Elvis autograf. När jag satte på den kom ”Hooked on a feeling”. Jag tror att Mark James som skrev låten bad Elvis att testa den. Han har gjort den som en smörig ballad. Det är häftigt att tänka att det kunde ha blivit en hit med Elvis. Men han ville visst inte ha den. 

…att ha ätit upp drottningens ostbricka:

– Jag blev bjuden till det kungliga bordet efter en spelning på Börsen och slog mig ned bredvid drottningen. Jag var hungrig och det stod en ostbricka där och jag började käka. Sedan såg jag att alla hade en varsin bricka och insåg att jag nog hade gjort bort mig lite. Det visade sig att jag hade ätit upp hennes ostbricka. 

ANNONS EXTERN LÄNK

20% på nästan allt för alla club Lyko medlemmar! Gå med i klubben & handla här

Lyko SE

Publisert:

LÄS VIDARE

Felix Herngren: Jag passade inte speciellt bra i den svenska modellen

ÄMNEN I ARTIKELN

Björn Skifs

Swedish Music Hall of Fame

Tinnitus

Magnus Härenstam

Vansbro

Loa Falkman