No fucking Merlot i ”Sideways”-land

På roadtrip till Santa Barbara wine country

”Sideways.”

Days Inn Windmill i Buellton är ­inget vidare motell.

Men jag stannar förstås ändå över natten.

Det var ju där Miles och Jack bodde i ”Sideways” - hela 2000-talets bästa Hollywood-film.

The never ending roadtrip fortsätter och tar mig, mest av en tillfällighet, till Santa Barbara wine country.

Där finns, upplyser kartboken, samhällen som Los Olivos, Solvang och Buellton och vänta nu, var det inte ... jo, visst. Det var i just de trakterna ”Sideways” utspelades.

En snabb googling ger vid handen att Miles och Jack, de sorglustiga antihjältarna, bodde på Days Inn Windmill i Buellton, så dit styr jag den röda hyr-terrainen.

Det visar sig tio år senare vara ganska nergånget, för att inte ­säga direkt sunkigt. En trött ­receptionist luktar svett och himlar gäspande med ögonen när jag säger något putslustigt om att ännu en Alexander ­Payne-pilgrim ­anlänt, sängen i det luggslitna, kvalmiga rummet skriker ”bedbugs!” och poolen där stackars Miles satt och löste korsord medan charmige ärketölpen Jack beppade med Sandra Ohs ­Stephanie tonar oroväckande i slimegrönt.

Men jag stannar ändå.

Det är ju holy ground.

Jag ser ”Sideways” som hela 2000-talets bästa Hollywood-film och jag sörjer verkligen att den så kallade drömfabriken inte försöker producera fler av samma sort; verklighetsbaserade feelgood-historier med hjärta och svärta, om människor det går att tro på. ”Up in the air” är en av få likadana från senaste ­decenniet, färska ”Chef” en ­annan. Möjligen kan man nämna ”Sideways”-regissören ­Alexander Paynes ”The descendants” också. Men Miles och Jacks Xanax-spetsade äventyr bland vinrankorna i bergen bortom Santa Barbara är den stora brottarhiten.

Jag följer dem givetvis i spåren, utefter dammiga high­way 246, till The hitching post också. Där är det oväntat mycket folk och trångt, jag får stå vid sidan av baren och vantrivs avsevärt. Inte möter jag någon servitris som påminner om Virginia Madsen heller. Men jag dricker givetvis ett glas pinot noir. No fucking Merlot!

Dagen efter kör jag ut bland kullarna och gårdarna, givetvis med Rolfe Kents soundtrack i stereon, och upplevelsen i den förstummande prakten är nästan lika stor som filmen jag härmed beordrar alla som läser ­detta att se om någon av de sista, regniga semester­dagarna där hemma.

Orsaker till extas

”Apornas planet: Uppgörelsen” (film)

Apbra uppföljare.

First Aid Kit - ”My silver lining” (radiohit)

Resans soundtrack eftersom ­Sirius-kanalen Spectrum pumpar den en gång i timmen.

Portland (stad)

Underbart litet hipster-paradis i ­norra Oregon. Fast vänligt.

ANNONS

Följ ämnen i artikeln