Det krävs nytt blod i Melodifestivalen

NÖJE

OSLO. Det gick inte.

Nej, stryk det.

Det gick åt helvete.

När Sveriges flagga fortfarande inte syntes till efter att sjätte kuvertet öppnats började det osa katt.

Eller osa katt? Det osade bränt och varg och blöt buffelhud och 200 öppnade burkar med surströmming.

Då fanns Azerbajdzjans och Armeniens bidrag kvar i brevhögen. Inget, jag menar inget, kunde sänka dem i den här semi­finalen. De var lika givna som Turkiet, som aldrig misslyckas i ett kval.

Och då började det se bistert ut för Sverige och Anna Bergendahl.

Vi satt ett tag och spekulerade om norska tv-kanalen NRK ville plåga svenskarna och placera ”This is my life” mot slutet av det digitala brevsprättandet. Unge­fär som i Moskva, när tv-produktionen stoppade in Alexander Rybak allra sist.

Men när sista finalisten avslöjades var ironin djup och svart.

Danmark? Låten ”In a moment like this”? Ett bidrag som ratades av ­svenska juryn i årets upplaga av Melodifestivalen?

Och läsarkommentarerna i Cover it ­live, webbverktyget där jag rapporterar live från Oslo, exploderade. Och norska och danska journalister surrade runt min dator som bålgetingar och ville ha svar på frågan: ”Varför?”

För det första?…?ska man nog inte göra alltför stor sak av Danmarks avancemang. Gammalmodiga ”In a moment like this” hade knappast vunnit den svenska uttagningen. Inte ens en av låtens kompositörer, Thomas G:son, räknade med att delta i Melodifestivalen i år.

För det andra?…?det är tufft att misslyckas som svensk i den här allvarliga låtsasleken.

Och till skillnad från The Ark och Charlotte Perrelli kan inte unga Anna Bergendahl, som nyss gav ut sin första skiva, luta sig mot en stabil karriär eller åratal av rutin.

Hon såg naturligtvis medtagen och ledsen ut när hon lämnade tävlingen med en trött och slokande svensk flagga om axlarna. Pressen på henne är enorm. Vem fan vill ge ett ansikte åt ett historiskt fiasko?

Och det är hjärtlöst och idiotiskt att skylla nederlaget på Bergendahl. Speciellt med tanke på att finalversionen av ”This is my ­life” var imponerande.

För det tredje?…?att ­lägga ner skiten? Det argumentet håller inte. Årets ­final innehåller trots allt ­hela fem låtar av svenska låtskrivare. Ett av dem, Azerbajdzjan, har till och med chans att vinna.

Sverige är med andra ord inte chanslösa i den här tävlingen. Men vi satsar just nu på ett svalt uttryck som resten av Europa fnyser åt.

Om vi ska ta Eurovision song contest på allvar – och jag förstår fortfarande om vissa tycker att det är ett fett ”om” – måste även Melodifestivalen göras om.

Det krävs nya tag, nytt blod, definitivt en ny jurygrupp som silar fram bidragen och kanske också en ny organisation.

Men det räcker nog inte med att sparka Christer Björkman, denna ständiga ryggmärgsreflex. Tv-tittarna måste också fundera på vilka bidrag de röstar fram.

Det är ingen enkel fråga, men när det gäller Eurovision står Sverige ute i kylan och huttrar och gör åkarbrasor.

Det känns så inåt helvete kallt.

ARTIKELN HANDLAR OM