Svindlande musikal kring otrohet och kvantfysik

Publicerad:
Hugh och Nancys många världar av Lars Rudolfsson, fritt efter en bok av Peter Byrne. Dramaten 2019. Regi: Lars Rudolfsson Scenografi: John Engberg
Foto: Sören Vilks
Hugh och Nancys många världar av Lars Rudolfsson, fritt efter en bok av Peter Byrne. Dramaten 2019. Regi: Lars Rudolfsson Scenografi: John Engberg

NÖJE

Hugh och Nancys många världar
Regi och text Lars Rudolfsson, med Helen Sjöholm, Vanna Rosenberg, Magnus Roosmann, Emma Broomé, Jennie Silfverhjelm, Peter Engman, Inga-Lill Andersson, Pierre Wilkner, Johan Holmberg, Ruben Granditsky.

En amerikansk familj. Tråkig självupptagen pappa. Ängslig självutplånande mamma. Tonårsdotter som gör uppror. Lillebror spelar trummor.
Bekant. Men ändå skruvat.
Helen Sjöholm och Vanna Rosenberg spelar olika versioner av en kvinna under påverkan. Musikaliskt påminner det om Tom Waits.

Först av allt är det ”Stranger in paradise”. En rysk operamelodi av Borodin från 1800-talet som blev musikallåt i ”Kismet” och en hit för Tony Bennett. Det är Nancys favoritmelodi och Helen Sjöholm inleder föreställningen med en eftertänksam version av den evigt gröna sången.
En passande låt om att känna sig utanför, en passande tidsbild i kalla krigets USA. Nancys man Hugh Everett är en framstående forskare som 1957 presenterade sin teori om kvantmekanikens många världar. Att det finns ett oändligt antal parallella världar som vår där versioner av oss kan göra andra saker.
Detta får Nancy uppleva när hon möter sin dubbelgångare. Föreställningen är som bäst i scenerna med Helen Sjöholm och Vanna Rosenberg som kopior. Deras familjeliv har små betydelsefulla skillnader, trots att man och barn är de samma.
Magnus Roosmann spelar maken Hugh. som inte enbart är en vanlig tråkig professor utan tråkig på ett härligt obegripligt plan. Det är modigt att göra musikal kring kvantfysik. Roosmann har ett par sångnummer där hans rollfigur är bitter mot kritiska kolleger. ”Människor spår, men Bohr rår” lyder ett omkväde i en låt som innehåller alla rim som finns på ”år”. Bohr är Nils Bohr, den danske atomfysikern.
Den och några bitar till för tankarna till Tom Waits teatraliska sidor, och den lilla orkestern har en intressant sättning med mycket bastuba, trumpet och trummor.
Nancy minns deras liv tillsammans, och det blir nedslag under 1950, 1960- och 1970-talen. Grillande och kortspel med vännerna. Partnerbyten. Otrohet. Samtidigt som männen arbetar för den amerikanska militären med matematiska modeller. Hur får man störst effektivitet under kärnvapenkrig?
Det är svindlande svängningar. Skickliga skådespelare håller intresset vid liv, och Emma Broomé som spelar Nancys dotter Liz imponerar i både sång och spel.
Mycket om hjärnor, fakta, siffror, forskning. Men det är de oberäkneliga vågrörelserna i våra känslor som ger puls åt föreställningen.

Publicerad: