”Paradise hotel” som såpa: Död och poänglös
Suger på en tå – sen blir det värre
Det kommer att kuka ur.
Bokstavligt talat.
Men när ”Paradise hotel” gör comeback är allt lite för bra för att vara sant.
Lugn, det blir snart värre.
Första avsnittet är mest en uppvärmning.
Här är en kort sammanfattning av premiären, citat för citat:
”Gud lade ner lite extra mycket tid på mig.” (Hannah Johansson om att leva med, och utnyttja, sitt skönhetsprivilegium.)
”Ibland tänker jag, då är jag väldigt osmart” (Diego Martinez Parra)
”Speglar och killar är likadana, det går inte att lita på dem.” (Amanda Fransson)
”Do-to-do-to-do.” (Mattias Helén)
”Det är som en Gud, man kan inte förstå när hon kommer in.” (Nån av blondinerna sa det.)
Det sista citatet uttrycker deltagarnas dyrkan av programledaren Rebecca Stella.
Att jämföra just Stella med Gud är en smula överdrivet, till och med för en ateist. Hon sprider en speciell stämning. Lite som om Mårran i Mumindalen och Cruella De Vil har bildat ett band.
Stellas primära uppgift verkar vara att säga ”Kom ihåg att allt kan hända på ’Paradise hotel’” om och om igen. Och en gång till, tack. Känslan att det hon säger hade kunnat bytas ut mot ett AI-program lämnar aldrig skärmen.
Allt låter kanske andefattigt. Men framöver stoppar deltagarna ner skreven i ett par mysbyxor och skakar pung en halv centimeter från ansiktet på någon stackars motståndare. Andra suger på en tå.
Det är dock svårt att kalla programmets comeback för en nytändning. Dokusåpor blir dokusopor efter ett tag. Vilket beror på att alla inblandade har blivit för medvetna om hur konceptet fungerar. Deltagarna har slipat på sina roller i åratal innan de syns i programmet. De har studerat tidigare årgångar och profiler som vissa pluggar på det periodiska systemet. Hur dumma de än låter och är känns det som att de har repeterat sina repliker framför spegeln sen högstadiet. Förutom möjligen den gamla klassikern ”Do-to-do-to-do”.
Det är en smått fascinerade maktförskjutning till deltagarnas fördel. I dag kan ingen säga vem som är mest korkad i den uppenbara teatern. Är det deltagarna eller de som tittar? Programmets pr-avdelning eller, för den delen, vi som skriver om programmet? Att kalla ”Paradise hotel” för äkta är ungefär som att säga att filmen ”Deadpool & Wolverine” är en dokumentär. Det är ett spel med tydliga regler.
Av den anledningen kan inte heller ”Paradise hotel” återskapa den nya säsongens riktiga förlaga, de gränslösa årgångarna 2013 och 2014 när Samir Badran och Paow gjorde att programmet blev en politisk debatt i Almedalen.
En osannolik bedrift som förhoppningsvis aldrig händer igen.
Som såpa är ”Paradise hotel” död och poänglös. Som sport betraktat har dock programmet sina poänger. Den naturliga fortsättningen vore en fantasyliga där publiken kan sätta ihop egna lag som i Premier League. Det vill säga värva spelare till positionerna ”Den dumma”, ”Den onda”, ”Den goda”, ”Den snälla”, ”Den skönaste killen”, ”Fyllskallen”, ”Sexdåren” och ”Juckmästaren”.
Första avsnittet slutar för övrigt med en cliffhanger som säger mer om ”Paradise hotel” än hela första avsnittet.
En röv.