Mejla

Jan-Olov Andersson

Petra Mede lyfte en Guldbaggegala i motvind

Publicerad:
Uppdaterad:
1 av 6

NÖJE

Ingen film som tog storslam. Ingen film som ens vann mer än tre priser. Och nog bara en film som majoriteten av tv-tittarna hade någon relation till.
Men Petra Mede lyfte en Guldbaggegala i motvind.

Förutsättningarna var ju sådana.

Vid sidan av gigantiska publikframgången ”Hundraettåringen som smet från notan och försvann”, med över 550 000 sålda biobiljetter sedan juldagen, handlade det mycket om filmer som tämligen få av de som hade bänkat sig i tv-sofforna har sett på bio. Eller ens hört talas om.

Själv har jag ju sett rubbet och kunde därför uppleva en hyfsat stor spänning kring vilka som skulle vinna.

Har ändå en känsla av att Petra Mede höll uppe tempot så pass bra med sin utstrålning och sin vassa humor så att galan slank ned tämligen lätt även för dem som inte hade koll på vem som spelade psykiskt sjuk i en Suzanne Osten-film eller vilka skådespelarna var i ett drama med rötter i Balkankriget.

Ett högst oväntat humorinslag var onekligen när man under en medvetet tråkig Petra Mede-monolog om Svenska Filminstitutet, i stället gick in i huvudet och lät tv-tittarna höra vad kändisar på parketten som Ingvar Hirdwall, Sven Wollter, Shima Niavarani, Christine Meltzer och, inte minst, Lennart Jähkel egentligen tyckte och tänkte.
Genialt!

Mycket blev rätt

Om priserna kan man tycka mycket. Men ganska mycket blev också rätt.
Fast priset för Årets nykomling, instiftat i fjol, har blivit som ett slags pris för de som juryn glömde bort att nominera. Förra året hade Bianca Kronlöf (”Svenskjävel”) varit främsta utmanaren till Malin Levanon om det kvinnliga skådespelarpriset. Hon blev inte ens nominerad, men blev i stället Årets nykomling.

I år glömde man bort Ahang Bashi i dokumentärfilmsklassen, så då blev hon helt följdriktigt Årets nykomling.

Har inget emot Måns Zelmerlöw, men visst måste det väl ha funnits något musiknummer med anknytning till filmåret 2016. Till exempel någon av de fina 1970-talspastischerna från ”Flykten till framtiden”.

”Hundraettåringen…” fick, som väntat, inte ut så många priser av sina oväntat många nomineringar, åtta stycken.
När det kommer till kritan, slår alltid finkulturen den så kallade fulkulturen i sådana här sammanhang.

Och helt rätt att ”Jätten” utsågs till bästa film.

Publicerad:

LÄS VIDARE