Sämre musik – för klimatets skull

Foto: Santiago Felipe/GETTY
Björk på Dalhalla i juli 2018.
NÖJE

Klimatförändringarna har ett högt pris.

Alla behöver göra uppoffringar.

Popmusiken måste kanske bli lika hemsk som Björks gröna flöjtsymfoni i Dalhalla.

Och klimatet då?

Ja, säg det.

I årets svenska valrörelse försvann världens största och viktigaste politiska fråga.

Enda partiet med tydlig klimatprofil, de har till och med ordet ”miljö” i sitt namn, klarade knappt riksdagsspärren.

Ett annat parti, vars ideologiska gympainstruktör ser tillvaron som ett fascistiskt lajv där valet står mellan seger eller död, ökade mest av alla trots att de vill sänka skatten på bensin.

När välfärden monteras ner har människor inte råd att bry sig om stigande medeltemperaturer. Men oavsett vilket är det ett absurt underbetyg för ett av jordens rikaste och modernaste länder.

Alla borde skämmas.

Grundläggande problemet

I sin bok ”Det här förändrar allt: klimatet kontra kapitalismen” beskriver den amerikanska aktivisten och författaren Naomi Klein det grundläggande problemet.

Den västerländska kapitalistiska livsstilen och konsumtionen mördar planeten. På sikt blir jorden obeboelig för, i första hand, världens fattigaste och mest utsatta befolkning. När de sedan tvingas att fly blir världsfrånvända dårhögeråsikter om systemkollapser garanterat en realitet.

Samtidigt är Klein hoppfull. Hon tror att klimatförändringarna kan bli drivmedlet för en global miljöanpassad folkrörelse som förändrar våra samhällen i grunden, ekonomiskt och socialt.

Förslagen om hur populärkulturen och musiken ska bidra i framtiden lyser dock med sin uppenbara och kanske logiska frånvaro.

Envis och älskvärd kamp

I Sverige består klimatrörelsens största popstjärnor en operastjärna och hennes dotter, den världsberömda och imponerande skolkaren Greta Thunberg.

Deras envisa kamp för att väcka oss ur vår koldioxidknarkande slummer är älskvärd och inspirerande, men lär knappast räcka.

Inget är lika illa rustat för klimatförändringarnas konsekvenser som rocken i alla dess olika skepnader.

För hur översätter man miljöaktivism till något revolutionärt och sexigt som folk vill trycka upp på en t-shirt?

Att blicka bakåt i rockhistorien rekommenderas inte. Antiköttrebellerna, i form av vegansk hardcore från Umeå, känns som ett hopplöst ensamt undantag. Däremot är det gott om välmenande trädgårdstomtar som Eagles, Jackson Browne, Tracy Chapman, Bob Geldof och Sting.

Klimatmedveten sagosymfoni

Hur bra de flesta av dem än låter i dyra hifi-anläggningar misstänker jag att de i längden riskerar att vrida opinionen tillbaka till kolkraft.

Går det ens att ersätta eskapismen, nihilismen, materalismen och satanismen inom pop och rock? Kan nödvändiga protestlåtar om solcellismen överrösta hiphop, edm och r’n’b om att knarka, shoppa och knulla?

Fan tro’t. Men jag drar ändå motvilligt en lans för den präktiga och förnumstiga Bono-rocken.

Björk visade antagligen vägen in till framtiden med sin konsert i Dalhalla i somras.

Att genomlida klimatmedvetna sagosymfonier som framförs av sju tvärflöjtister i uppblåsbara näckrosor är antagligen ett lågt pris att betala för miljöns skull.

ARTIKELN HANDLAR OM