"Det är orimligt att dö av en mango"

Annika Marklund om att överleva en allergichock

Annika Marklund.
Annika Marklund.

Jag är inte längre döende.

Mannen bredvid mig, däremot. Han har gräsfläckar på stjärten och ett brutet vadben. Han vrider sig i plågor.

En kvinna reser sig upp och linkar de två metrarna till automaten för att köpa en ostfralla. Hennes fot är enorm. Den skulle kunna extraknäcka som ankare på grunt vatten.

Jag sitter i ett väntrum på S:t Görans akutmottagning och jag är inte längre döende. Men de skulle ha sett mig för en stund sedan.

Detta är vad som hänt: Jag åt en mango till mellanmål. Mangofrukter kan vara ett helvete. Det visade sig nämligen att jag gått och dragit på mig en svårartad mangoallergi. Tungan svullnade upp, halsen också.

I andnöd sjönk jag ihop på vardagsrumsmattan.

Mina sista tankar, drypande av bitterhet och irritation:

Nej. Det är orimligt att dö i en mangoolycka. Jag gillar egentligen inte ens mango. Det är en menlös frukt.

Sedan svart. Korta minnesbilder: jag viskar fram min adress i telefonluren. Försöker sätta på mig en sko. Halvligger utanför porten och väntar på taxin.

Men väl i taxin var allt över. Andnöden plötsligt försvunnen. Tre kvarter från akuten hade jag rentav aldrig mått bättre. Kunde förstås inte erkänna något för chauffören som säkert hunnit klippa flera rödljus. Det var bara att fortsätta hosta och rossla. Man får stå sitt kast.

Och nu sitter jag i ett väntrum och läser Hemmets Veckojournal och försöker att inte låtsas om familjen med svininfluensa som stönar ikapp borta i hörnet. Jag har faktiskt också rätt att vara här.

Var visserligen tvungen att ljuga lite för sköterskan i receptionen: "Lite svullet i halsen är det allt fortfarande. Och det liksom sticks i läpparna." Man vet aldrig. Det kan komma tillbaka.

Pling! Nummer åttionio. Min tur.

En söt sköterska placerar mig på en brits bakom ett skynke. Hon ger mig några tabletter att svälja. Ber mig ligga ner, tar mitt blodtryck och ställer några rutinfrågor. Om någon ringer och frågar efter mig, ska de då svara att jag är här?

Ringer? Helvete. Fler minnesbilder kommer tillbaka. Jag som ramlar in i taxin, ringer mamma, väser fram nyckelorden: Stryps. Mango. Död.

Det är nog läge för ett lugnande sms snart.

En doktor Simon kommer in bakom skynket. Han lyssnar på mina lungor, på mitt hjärta, tittar i min hals. Innan jag får gå skriver han ut recept på någon sorts medicin jag ska äta i fem dagar.

Du hade tur i dag, säger doktor Simon. Ingen mer mango nu.

Kvinnan med den abnormt uppsvullna foten sitter kvar bredvid godisautomaten. Hon ler mot mig i samförstånd. Jag ler tillbaka.

Vi ska nog överleva den här dagen, båda två.

Aftonbladets bloggar
Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN