"Mitt utseende har alltid väckt uppmärksamhet, och det är ingen nackdel"

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2011-01-05

Christina Hendricks om utseende, branschen och Mad Men

På senare tid tycks hela världen ha drabbats av ”Mad men”-feber, och hajpen kring den stilsäkra tv-serien visar inga tecken på att avta.

Ett smart manus och en fond av elegant dekadens gör sitt till, men Christina Hendricks del i att ”Mad men” blivit ett modernt tv-fenomen kan inte förnekas.

Med sin roll som den yppiga rödhättan Joan Holloway har 35-åringen från Tennessee charmat såväl moderedaktörer som tv-kritiker. Och efter fyra säsonger om det kedjerökande reklamfolket på reklambyrån Sterling Cooper råder inga tvivel om att Christina Hendricks är seriens stora stjärna. Men trots en hyllad rolltolkning hamnar skådespelarinsatserna ofta i skuggan av hennes perfekta timglasfigur och tajta 60-talsfodral, som blivit något av ett signum.

Men Christina Hendricks tar uppmärksamheten med ro:

– Mitt utseende har alltid väckt uppmärksamhet, och det är ingen nackdel. Men man vill gärna bli uppskattad för sitt arbete också. Det uppenbara är ju ofta det minst intressanta. Jag älskar att Joan manipulerar männen genom att bara vicka lite på stjärten. Och visst älskar jag min kropp, men jag vet inte om det finns mer att säga om den nu!

I säsong 4 är Hendricks tillbaka som Sterling Coopers vampiga kontorschef Joan Harris (före detta Holloway). Det är en välkommen utveckling; Hendricks gör en

roll som sträcker sig långt bortom de klassiska vampstereotyperna. Än mer intressant med ”Man mens” feministkämpe är att hon är mycket mer sympatisk än sin listiga rollfigur. Hon är eftertänksam och förmodligen mer irriterad över uppståndelsen runt hennes kropp än hon erkänner. Men, hon är också medveten om att sexsymbolstatusen kan göra henne till filmstjärna när ”Mad men”-tiden är över.

Ser du din rollfigur Joan som en tidig feminist?

– Jag tror inte att hon följer en viss ideologi, men hon är medveten om hur hon ska använda sin makt och göra männen beroende av henne. Hon förstår hur hon ska använda sin sexualitet som ett vapen för att avvärja den sexistiska diskrimineringen på jobbet. Joan använder sin kvinnlighet för att ta sig fram och leker med männen i stället för att låta dem avfärda henne som ett objekt.

Ändå tycks hennes ambitioner och potential ställa till problem i äktenskapet?

– Det är hennes dilemma och det var vanligt bland kvinnor på den tiden. Hon vill ha tryggheten äktenskapet ger, men tycker inte om begränsningarna och förväntningarna som följer med rollen som hustru. Joan är en komplex kvinna och i säsong fyra kommer fler av hennes sidor fram. Det är spännande, för den här rollfiguren betyder så mycket för mig.

Vad tycker du om de tajta klänningarna du har på dig i serien?

– Jag älskar kläderna Joan har på sig och jag känner mig inte alls generad över att de är så tajta. Det ingår i hennes stil och är en del av den tidens sexuella politik. Klänningarna är hennes stridsuniform.

Din stil i serien speglar hur kvinnor klädde sig en gång i tiden och hur filmstjärnorna såg ut. Hur känner du inför det?

– Jag tackar min mamma som lärde mig att vara nöjd med mitt utseende och att inte skämmas över min kropp. Hon oroade sig aldrig över att se tjock ut. Jag började min karriär som modell, och när jag åkte till Italien för att skapa min portfolio gick jag upp sju kilo. En massa pasta och många koppar cappuccino ingick i min livsstil där. Jag såg hur min kropp förändrades och jag älskade att se så kvinnlig och sexig ut.

Har du känt dig pressad att gå ned i vikt i Hollywood?

– Branschfolk har både direkt och indirekt sagt åt mig att banta, men jag gillar min kropp. En gång gick jag ned mycket i vikt, men det berodde på en jobbig separation. Taye Diggs, som jag jobbade med i ”Kevin Hill”, kom fram till mig och sa åt mig att sluta banta och vara nöjd med mitt utseende i stället. Sedan dess har jag inte bantat.

Är du lika tuff som din rollfigur Joan?

– Nej! Jag är mycket snällare. Joan kan vara väldigt konfrontativ och skrämmande när hon vill. Man vill inte göra henne arg i onödan!

I början var jag rädd för att hon skulle bli för skrämmande, men responsen från tittarna var så positiv och jag började inse hur intressant hon var. Hon har en enorm inre styrka och hanterar nederlag och besvikelser med värdigheten i behåll, trots att hon blir sårad. Det är så fascinerande att spela en kvinna som upplever de förtryckande attityderna som rådde på den tiden. Vi får se henne utvecklas, och de andra kvinnorna i serien kämpar också för sina identiteter.

Vilken Mad man skulle Joan ta om hon fick välja?

– Jag tror inte att hon skulle ge efter för Don, men hon känner en djup samhörighet med Roger. Våra scener har alltid varit väldigt intressanta och det finns en erotisk laddning mellan dem. Men Joan är ganska tuff så jag vet inte om nån av männen på kontoret skulle klara av henne!

Under galasäsongen bar du en svart klänning till två stora evenemang, inklusive Elton Johns Oscarsfest. Modejournalisterna lade märke till det och frågade om du slutat med färgglada kläder. Har den typen av press påverkat hur du väljer kläder inför röda mattan?

– Lite. Jag minns att jag tänkte: Herre Gud! Jag hade inte ens märkt det själv. Men modekritik är en hel industri numera. Nu finns det tidningar som enbart sysslar med att kritisera dem som visat sig i fel klänning, eller har mest celluliter. Det är djupt sårande. I slutändan ska du ju bara på en stor fest. Man måste komma ihåg att klä sig i det man gillar. Man lånar oftast kläder till stora galor och premiärer, och ibland är det kläder som man aldrig skulle ha på sig i vanliga fall.

Du berättade att du började färga håret rött i tioårsåldern. Hur lyckades du övertala dina föräldrar?

– Jag var besatt av Anne på Grönkulla. Jag bestämde mig för att jag var Anne på Grönkulla. Det var något hos henne som berörde mig och jag ville ha lika vackert hår som henne. Min mamma sa: Vi går till affären och köper hårfärg. Mitt hår var väldigt blont, men det blev morotsrött på en gång. Jag var överlycklig. Jag gick till skolan och var så nöjd med mig själv. Och sedan fortsatte jag att färga håret rött. Cool mamma, va?

Du gifte dig med skådespelaren Geoffrey Arend förra året. Har livet förändrats sen dess?

–Det känns att det nu är livet ut som gäller, och då vill man verkligen vårda förhållandet. Man måste se till att ens partner vet hur mycket man älskar honom och hur mycket man bryr sig om honom. Man blir mer rädd om den man älskar som gift, eftersom man vill respektera löftet man gett. Man vill bygga en framtid och se till att små konflikter inte blir stora problem i förhållandet. Jag känner att vi båda kämpar för att stärka bandet oss emellan oss och jag vill ge honom så mycket kärlek jag bara kan. Den här branschen innebär många upp- och nedgångar och kan kännas väldigt otrygg. När jag är hemma med min man får jag en skön känsla av att vårt liv tillsammans är på riktigt, oavsett vad som händer i karriären.

I Mad men skildras frestelser som håller människor i fast greppa. Har du några du vill berätta om?

–Jag gillar salt och gräddig mat. Jag kan sätta mig med en chipspåse och lökdipp och gå loss helt! Chips och dipp skulle jag välja som min sista måltid.

Du gillar ju de tajta kläderna i serien, men hur är det med underkläderna? Får du fuska och ha mer moderna underkläder?

–Tyvärr måste jag klä mig i full mundering och i den ingår medeltida underkläder som Joan måste ha på sig för att allt ska hamna på plats. Det värsta är när man måste vänta flera timmar mellan scenerna. Sitter jag på fel sätt så skaver korsetterna in i huden och trycker på inre organ... Jag är otroligt tacksam för att vi kvinnor har lämnat just den tidstypiska detaljen bakom oss!

AV: Jan Janssen /The Interview People Översättning och textredigering: Sofie Zettergren

ANNONS

Följ ämnen i artikeln