Tecken på en djupt sittande röta

1 av 19
NÖJE

ACTION Jag förstår att något är fel när jag inte lyckas spräcka en lampa med min piska.

Där har du en mening du inte kommer hitta i Linn Heeds relationsspalt någon gång snart.

I ”Castlevania”, däremot, är den ett tecken på en djupt sittande röta.

Strypts till en tarm

”Mirror of fate” är vad som händer om man tar ”Castlevania”, adderar ”God of war” och tar bort ”Castlevania”.

Separationen är inte kirurgisk: det finns fortfarande spår kvar av spelet vars förnamn ”Mirror of fate” lånar. Men tack vare spanska studion Mercurysteam, som tog över serien i och med 3d-spelet ”Lords of fate”, har den vindlande bandesign ”Castlevania” gjort sig känt för de senaste två decennierna strypts till en smal tarm man piskar sig fram genom, med alla hemligheter tydligt utmärkta på kartan.

I gengäld klafsar striderna runt i Kratos blodiga fotspår, med ett basalt combosystem, quick time events, ”spektakulära” avrättningar och fiender som behöver piskas 40 gånger innan de ens kan överväga att avlida.

Inga mer excentriciteter

Men det är inte de enda nyheter Mercurysteam introducerat.

Grafiken har kört fast i ett osmickrande uncanny valley-gränsland mellan 2d och 3d. Musiken har inte en suck mot Michiru Yamanes blodisande valser. Upplägget har dammsugits på seriens älskvärda små excentriciteter. Och karaktärsdesignern har fått Simon Belmont – det första av de välbekanta ansikten man tar på en guidad tur genom slottet – att se ut som Carrot Top.

Vad ”Mirror of fate” (som ursprungligen släpptes till 3DS) behåller är de majestätiska miljöerna: ekande stenkorridorer upplysta av fladdrande stearinljus (som inte går att piska sönder), underjordiska slottssalar klädda i marmor och sammet, sprakande facklor, hemsökta borggårdar och bibliotek.

Dags att sätta punkt

Jag kanske låter negativ.

Egentligen har jag ingen rätt att klandra Konami för att de försöker. När biträdande ”Symphony of the night”-regissören Koji Igarashi fick fria tyglar att kalkera sitt eget koncept i ett otal uppföljare var jag den förste att protestera.

Men det är tragiskt att botemedlet mot alla upprepningar blev att rycka upp serien med rötterna och plantera om den på andra sidan jorden istället, hos en utvecklare vars förebilder sitter i Santa Monica snarare än Tokyo.

Ska det fortsätta på det här viset är det nog bäst att vi sätter punkt för min och ”Castlevanias” relation nu.