Rock ’n’ roll hall of shame

Foto: AP
Jon Bon Jovi.
NÖJE

NEW YORK. Ni tror Metallicas Polarpris där hemma är nånting att grymta om.

Men här då?

Här blir Bon Jovi invalda i Rock 'n' roll Hall of Fame i april – medan exempelvis New York Dolls, Whitney Houston och Gram Parsons fortfarande står på utsidan och tittar in.

Ja, nej – vem som får vilka priser och väljs in i vad för sammanslutningar kan väl egentligen betraktas som helt likgiltigt.

Men till skillnad från Polarpriset är Rock 'n' Roll Hall of Fame i alla fall på riktigt.

Rolling Stone-redaktören Jann Wenner, som tillsammans med några branschgiganter basar över institutionen, behöver inte nöja sig med att bara premiera de som eventuellt behagar infinna sig. Såvida de inte är döda – en hyggligt vattentät ursäkt – dyker praktiskt taget alla upp på den årliga RRoHF-ceremonin.

Dessutom väljer juryn sedan mer än tre decennier varje år in ett helt koppel namn  – bara det har gått mer än 25 år sedan de gav ut sina första skivor, det är grundkriterierna för medlemskap – och försöker på så sätt bygga ett slags populärmusikens anglosaxiska kanon. 

Därför känns det aningen mer befogat att höja på ögonbrynen över vilka som får äran – och på vems bekostnad.

Som i det aktuella fallet Bon Jovi.

Now, jag har med åren blivit väldigt snäll och fredlig och skulle aldrig drista mig till att vara lika nedlåtande mot dessa harmlösa New Jersey-gossar som under sturm und drang-perioden på Aftonbladets musikredaktion – särskilt inte som reaktionerna tenderar att bli så egendomliga.  Efter en Jovi-konsert på Stadion i 00-talets början som jag kanske inte direkt jämställde med Babylons hängande trädgårdar eller andra underverk var det någon som ringde och skrek att jag bara skrev upp artister med judiska namn, bad mig fara åt helvete och la på.

En originell invändning, det får man säga; jag visste inte att det gick att läsa favoriternas namn som Springstein och Thåströmowski.

Men hur som, elakheterna förutan: Det skaver, tycker jag, lite mer att de blir del av Hall of Fame än att Metallica (invalda redan 2009...) får ett perifert pris i Sverige – eftersom så verkligt betydande kreatörer som Big Mama Thornton, Sonic Youth, Link Wray, Smiths, Carole King, Gram Parsons, New York Dolls, Big Star, Afrika Bambaataa, MC5, Chic, Kraftwerk,  Depeche Mode, Willie Nelson, Kate Bush och Whitney Houston inte bringats den hedern.

Å andra sidan väljs även Nina Simone in i år, så det finns i alla fall något att vara glad åt.