Lena Ph måste ut på egen turné

NÖJE

Man behöver

bara se den praktfulla entrén.

Sen vet man.

Lena Philipssons tid har

kommit – och hon borde omgående åka på egen pop-turné.

Tältprojektet, belönat med fyra dundrande plus av undertecknad efter premiären i Göteborg i början av juli, har nått Stockholm.

Här, på prunkande Gärdet, rundas en av sommarens mest lyckade turnéer av med fem utsålda kvällar på raken.

Och det är förstås succé även i huvudstaden.

Magnus Uggla, Robert Gustafsson, Johan Rheborg och Cecilia Frode får stockholmarna att ömsom skratta sig kobenta, ömsom jubla lungorna ur sig.

Men allra hetast är Lena Philipsson.

Det är henne jag återvänder för att se.

Jag vill ha slutgiltigt besked om hon är i stånd att följa upp den brakande schlager-succén med en regelrätt inbrytning på den reguljära popmarknad hon de senaste tio åren aktat sig så noga för att komma i närheten av.

Och som sagt:

Den frågan besvarar småländskan redan med sin entré.

Inte ens den hårresande tyllkjol hon är den enda i världen som skulle sätta på sig kan dämpa lyskraften hos tjejen som kommer glidande genom publikhavet.

Det är en popstjärna som anländer, en med pondus och karisma och självkänsla.

Intrycket bekräftas vid talrika tillfällen under den tre timmar långa föreställningen.

Att Philipsson är en frapperande fräck entertainer, som i det redan klassiska Magnus & Brasse-numret med Gustafsson och Rheborg, är en sak. Det vet vi sedan de egna krogshowerna.

Jag blir mer imponerad av klassen på de renodlade sångnumren. Hon har aldrig varit bättre än i de upphottade tältversionerna av ”Om igen”, ”Kärleken är evig” och Orups ”Min mor sa till mej”, som hon framför i snajdig cowboy-hatt och allt. Med ny attityd och fullständigt himlastormande sång lockar hon fram cool, sexig popnerv i präktiga gamla schlagernummer.

En egen turné måste följa i höst.

En sån skulle garanterat bli klimax på ett år som förvandlat Lena Philipsson till en av våra stora popstars.

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM