Smalast när hon dör vinner

Annika Marklund om anorexi-sajter och vänskapen som räddade henne

Vi håller varandras händer under bordet. Utanför blir kvällen natt. Snöblandat regn fryser till flingor och barpersonalen spelar Green day lite väl högt. Vi dricker öl och pratar om pojkar och frisyrer och amerikanska tv-serier.

Men vi pratar inte om hur vi träffades. Hur vi gick från främlingar till systrar och bästa vänner.

Det känns som ett halvt liv sedan och är det nästan också.

Vi var i mitten av våra tonår och levde efter mottot ”smalast när hon dör vinner”. Desperata efter kontroll, vilsna och skrämmande ensamma, sökte vi oss båda till den enda plats där vi slapp ljuga.

Gå ner till 33 kilo.

Så hette det, nätforumet.

Det handlade om att svälta sig själv till döds. 33 kilo, det magiska talet – den vikt då de flesta kroppar påstods ge upp.

Men vi ville inte dö. Vi ville ha något att leva för.

Vi visste bara inte vad.

Bland kaloritabeller, catwalkbilder och diskussioner om vad som dämpar hungern bäst – dricka vinäger eller tugga isbitar? – försökte vi hitta detta något; en mening, gemenskap, kanske oss själva.

Vi fann varandra.

För henne berättade jag allt jag aldrig vågat erkänna för någon annan. Våra mejl blev andningshål i ett liv fullt av ”nej då, jag mår fint” och ”tack, jag har just ätit”. Så en dag satt hon på min säng och var verklig.

Forumet som förde oss samman är långt ifrån unikt. Nätet är fullt av så kallade ”pro-ana”-sajter, där medlemmarna – oftast unga flickor – lägger upp bilder av utmärglade kroppar, utbyter vansinnigt ohälsosamma bantningstips och stöttar varandra i kampen mot kilon som bara existerar i deras egna huvuden. De sjukas svar på Viktklubb.se.

Man förfasas över dessa sajter. Talar om att förbjuda dem, kallar dem livsfarliga. Vad flickorna som besöker sajterna tycker vet ingen. Eftersom ingen bryr sig om att fråga.

Kanske skulle en besökare berätta om hur webbsidorna är en livlina snarare än en snara att hänga sig i. Hur att svälta ihjäl inte känns särskilt lockande längre. Hur stödet från de andra tjejerna – de som lyssnar, de som förstår – kan vara det som fått henne att börja fundera på att söka hjälp, det som gett henne en anledning att välja livet.

Hon som var min anledning ler och betalar för en öl till.

Tänk om vi aldrig hittat varandra, säger jag. Tror du att vi hade klarat oss ändå?

Vi pratar om något roligare, tycker hon. Det där var så länge sedan nu. Ett annat liv.

I det här livet beställer vi in jordnötter och håller varandras händer och sjunger med i ”Time of your life” tills det slutar snöa.

Aftonbladets bloggar

Annika Marklund

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN